Vid ett virabord sitter tre personer, en kortlek på 52 kort och en hög marker som vandrar fram och tillbaka under kvällen. Vira kortspel är ett svenskt budgivningsspel från 1800-talet, där den som bjudit högst spelar ensam mot de båda andra.
Du vinner genom att ta minst så många stick som ditt bud lovade – klarar du det inte betalar du i stället. Sidan följer en hel giv del för del: giv, bud, köp, spel och räkning.
Vira från giv till avräkning
Vira är ett spel för tre där en spelare bjuder sig till rätten att spela mot de andra två, och sedan får betalt eller betalar.
Det börjar alltid likadant. Givaren delar ut korten i omgångar, mitt på bordet växer en talong med kort som ingen ännu äger, och runt bordet ligger markerna framme. Sedan tystnar samtalet och budgivningen tar vid, för det är där given avgörs långt innan första kortet spelas ut.
- Var och en av de tre spelarna får tretton kort, och tretton kort läggs åt sidan som talong.
- Spelarna bjuder i tur och ordning, med start till vänster om givaren.
- Den som lagt det högsta budet blir spelförare och bestämmer vad given ska handla om.
- Vid de flesta bud får spelföraren byta kort mot talongen innan spelet börjar.
- Spelföraren spelar ensam mot de två andra, som tillfälligt håller ihop.
- Ni spelar tretton stick och räknar hur många spelföraren tog.
- Marker byter ägare efter budets värde, och ibland går en insats till potten i mitten.
Rytmen är alltså densamma varje giv, medan buden gör att två givar aldrig känns lika. En kväll kan bjudas försiktigt hela vägen, en annan kan någon gå ut hårt redan i första given och sitta med en tunn hand resten av kvällen. Vill du jämföra med enklare stickspel finns Hjärter, där målet i stället är att slippa vissa kort.
Markerna gör spelet konkret. I stället för siffror på ett papper flyttas små högar över bordet efter varje giv, och du ser hela tiden hur du ligger till utan att räkna. Potten i mitten fylls på av misslyckade bud och töms av den som till slut vågar ta ut svängarna.
| Uppgift | Vira |
|---|---|
| Antal spelare | 3 |
| Kortlek | 52 kort |
| Kort per spelare | 13 |
| Talong | 13 kort |
| Speltid | 2–3 timmar |
| Ålder | Från omkring 12 år |
| Tillbehör | Marker och protokollbok |
Så delas korten: tretton var och tretton i talongen
Givaren delar ut korten i omgångar tills alla tre har tretton kort och tretton kort ligger kvar som talong.
De flesta hem delar i omgångar om fyra, fyra och fem kort, med några kort till talongen mellan omgångarna. Poängen är att talongen växer fram under givens gång i stället för att läggas i en klump på slutet. Talongen hamnar mitt på bordet med baksidan uppåt och rörs inte förrän köpet börjar.
Givandet roterar medsols, så att var och en ger var tredje giv. Blandningen sköts av givaren och kupningen av spelaren till höger. Blir det felgivet – någon har fjorton kort, eller talongen tolv – görs given om av samma givare. En vanlig kortlek på 52 kort räcker alltså exakt, utan jokrar. Kupningen bör inte hoppas över, och ansvaret för en felaktig giv ligger alltid hos den som delat.
Blanda ordentligt mellan givarna. En slarvigt blandad lek märks direkt i vira, eftersom höga kort då tenderar att komma i klumpar och göra buden orimligt lätta att räkna hem.
Så väljer ni giv och plats vid bordet
Platserna avgörs innan första given, och enklast är att alla drar var sitt kort ur den utbredda leken. Lägsta kort ger först, näst lägsta sätter sig till vänster om givaren, och den tredje tar den återstående platsen. Drar två spelare lika höga kort drar de om mellan sig.
Ordningen spelar roll längre fram, eftersom budgivningen alltid startar hos spelaren till vänster om givaren. Den som sitter där talar först och har därför minst information, men också chansen att lägga beslag på ett billigt bud. Sitter ni tre vid ett runt bord blir riktningen självklar; vid ett fyrkantigt bord är det värt att peka ut den medsols ordningen en gång för alla.
Så förbereder ni markerna och boken
Innan första given behöver ni tre saker på bordet: marker till var och en, en gemensam pott och något att föra bok i.
Markerna kallas ofta betar och kan vara vad som helst – spelmarker, tändstickor eller mynt – så länge alla börjar med lika många och värdena är överenskomna. I de flesta sällskap får varje spelare ett grundförråd i en eller två valörer, och alla lägger dessutom en liten insats i potten som står mitt på bordet.
Boken är lika viktig. Ett enkelt rutat papper med en kolumn per spelare räcker, men många använder en särskild protokollbok där varje giv får en rad. Kom överens om markernas värden högt innan ni börjar, så slipper ni tolkningar när kvällen är sen och potten stor.
Så bjuder ni: från gask till solo
Budgivningen avgör vem som spelar, hur många stick som krävs och vad given är värd i marker.
Buden bildar en stege. Längst ner ligger de anspråkslösa buden där spelföraren får hjälp av talongen, högre upp de bud där hjälpen dras undan, och överst de bud där spelföraren lovar antingen alla stick eller inget stick alls. Du bjuder i din tur, och varje nytt bud måste stå högre än det förra. Passar du är du ute ur budgivningen för den given.
Budgivningen fortsätter varv efter varv så länge någon höjer, och tystnar först när två spelare passat efter det senaste budet. Då är spelföraren utsedd och given kan börja på riktigt.
Så säger ni gask och köper från talongen
Gask är virans grundbud och det som oftast spelas. Spelföraren får byta kort mot talongen och lovar i gengäld att ta en majoritet av sticken – i de flesta hem sex av de tretton.
Eftersom köpet finns med är gask ett bud du kan lägga på en hand som ännu inte är färdig. Har du fem kort i en färg och ett par höga kort vid sidan om kan talongen göra resten av jobbet. Priset är att gask betalar minst av alla bud.
Många sällskap spelar med flera gaskbud i trappa, där skillnaden ligger i hur många kort spelföraren får byta eller hur många stick som utlovas. Ju färre kort du begär ur talongen, desto högre står ditt bud när någon annan bjuder emot. Kom överens om vilka gaskbud som gäller hos er, så att ingen behöver fråga mitt i en budrunda.
Så bjuder ni solo när ni vill spela utan köp
Solo betyder att du spelar handen precis som den delades ut, utan att röra talongen alls. Det budet står därför högre än gask, och kräver som regel ett stick mer för att gå hem.
Ett solo bygger på att handen redan är hel: lång trumffärg, ess i sidofärgerna och inga hål som talongen behöver täppa till. Att bjuda solo på hoppet om att motståndarna sitter illa brukar sluta dyrt, eftersom du inte har något sätt att förbättra dig.
Ovanför det vanliga solot lägger många sällskap en solovingel, alltså löftet att ta samtliga stick utan köp. Det är det bud som oftast citeras i gamla spelböcker och lika sällan syns vid bordet.
Så fungerar vingel, uppvingel och misär
De tre högsta buden handlar inte om majoritet utan om ytterligheter: allt eller ingenting.
Vingel innebär att spelföraren lovar samtliga tretton stick, med köp från talongen. Ett enda tappat stick fäller budet, hur bra resten av given än gick. Uppvingel spelas i de flesta hem med öppen hand: spelföraren lägger korten synliga på bordet och tar ändå alla stick, vilket ger motståndarna full information att arbeta med.
Misär är motsatsen. Där lovar spelföraren att inte ta ett enda stick, och given går ut på att bli av med höga kort utan att fastna med dem. En misär vinner du med små kort i alla färger, inte med ess och kungar. Vill du känna igen tanken från ett annat håll är den släkt med idén i Plump, där bud och utfall också ska stämma överens.
Gemensamt för de tre buden är att de betalar mest och fälls lättast. De hör hemma i slutet av en kväll, när potten svällt och någon behöver ta igen en förlust på en enda giv.
Så avgörs vem som får spela – budordningen i en tabell
När två spelare vill spela vinner det högre budet, och den som passat får inte komma tillbaka in i budgivningen.
Rangordningen nedan är den vanligaste, men värdena i marker sätts alltid av sällskapet innan partiet börjar. Skriv gärna upp er egen trappa på första sidan i boken, så finns den att peka på när någon vill bjuda om ett bud i efterhand.
Stickkravet rör sig knappt mellan gask och solo, medan betalningen gör det. Skillnaden mellan buden ligger nästan helt i hur mycket hjälp spelföraren får av talongen, och det är den hjälpen ni betalar för.
| Bud | Köp ur talongen | Stick som krävs | Betalning |
|---|---|---|---|
| Gask | Ja | Omkring 6 | Lägst |
| Gask med färre bytta kort | Begränsat | Omkring 6 | Något högre |
| Solo | Nej | 6–7 | Medel |
| Misär | Vanligen ja | 0 | Medel till hög |
| Vingel | Ja | 13 | Hög |
| Solovingel | Nej | 13 | Mycket hög |
| Uppvingel | Öppen hand | 13 | Högst |
När alla passar
Passar samtliga tre utan att något bud läggs händer inget spel den given. Vanligast är att korten samlas ihop, att nästa spelare i ordningen ger, och att alla lägger en liten extra insats i potten som därmed växer.
Somliga sällskap spelar i stället med ett tvångsbud, där spelaren till vänster om givaren måste säga minsta gask. Bestäm vilket ni följer innan kvällen börjar, för mitt i en giv blir varje tolkning misstänkt.
Så köper ni kort från talongen
Köpet innebär att spelföraren byter ut svaga kort mot okända kort ur talongen innan sticken spelas.
Här ligger virans egenart. Talongen är stor nog att förvandla en medelmåttig hand till en vinnare, men den ger också de två motståndarna något att gissa om: allt du inte tog syns aldrig, och det du lade av kan lika gärna ha varit trumf som skräp.
Köpet sker i tur och ordning, med spelföraren först och motståndarna därefter. Talongen ligger uppdelad i högar eller som en enda bunt beroende på husregel, men i båda fallen tas korten uppifrån utan att någon får se vad som väljs bort.
Så många kort får ni byta
Antalet kort beror på budet. Vid ett vanligt gask tar spelföraren i de flesta hem så många kort ur talongen som han själv lägger av, medan de högre gaskbuden begränsar antalet och solot stänger dörren helt.
När spelföraren är klar får de två motståndarna i sin tur köpa ur det som blivit kvar, i ordningen medsols från spelförarens vänstra sida. Också de lägger av lika många kort som de tar, så att alla åter sitter med tretton. Blir det kort över efter den sista bytesomgången ligger de kvar orörda till givens slut och vänds aldrig upp.
Byter du färre kort än du får är det tillåtet, men sällan klokt vid ett gask.
Så gör ni med korten ni lägger av
Avlagda kort går ur spelet. De läggs med baksidan uppåt i en egen hög framför den som lade dem, och får inte visas eller räknas medan given pågår.
Det gäller alla tre. En vanlig hemmaregel är att spelföraren får se sina egna avlagda kort om han glömt vad han slängde, men aldrig någon annans. Vid räkningen efteråt kan högarna vändas upp om någon vill kontrollera att antalet stämmer, och först då blir det tydligt hur nära given egentligen var. Blanda ihop högarna först när nästa givare samlat in korten.
Så spelar ni ut och tar stick
Spelföraren spelar ut första kortet, och sedan följer tretton stick där högsta kortet i begärd färg eller högsta trumf vinner.
Den som tar ett stick spelar ut till nästa. Sticken läggs i prydliga högar framför den som vann dem, gärna en hög per stick, så att antalet går att räkna med blotta ögat när given är slut. Motståndarna lägger däremot sina stick i en gemensam hög, eftersom de räknas ihop.
Så väljer spelföraren trumf
Trumffärgen bestäms av spelföraren, och i de flesta sällskap sker det redan när budet läggs. Då vet motståndarna vad de har att förhålla sig till innan köpet, vilket gör deras eget kortbyte mer meningsfullt.
Andra spelar med att trumfen anges först när köpet är avslutat, vilket gynnar spelföraren eftersom talongen kan vända handen mot en annan färg. Vid misär spelas given helt utan trumf, för där skulle en trumffärg bara göra det svårare att undvika stick.
Säg trumfen tydligt och en gång, gärna med handen över bordet, så att båda motståndarna hör samma sak. En trumf som blir omtvistad mitt i given brukar sluta med omgiv.
Så följer ni färg – och vad som gäller när ni inte kan
Färgtvång gäller. Har du kort i den utspelade färgen måste du lägga ett sådant, oavsett om det gynnar dig eller inte.
Saknar du färgen står valet fritt: du får trumfa och försöka ta sticket, eller saka ett värdelöst kort ur en annan färg. Många nybörjare trumfar för tidigt och står sedan utan trumf när det verkligen behövs.
Renonsvarning brukar höra till god ton – lägger någon fel färg och det upptäcks under given görs sticken om från felet, medan ett fel som upptäcks efteråt oftast räknas som förlorad giv för den som bröt mot färgtvånget. Håll därför korten sorterade i färger på handen.
Så spelar de två motståndarna ihop
De två som inte fick budet bildar ett tillfälligt par för den enda given, och vinner eller förlorar tillsammans.
Samarbetet sker helt genom kortval. Att spela ut en låg färg signalerar att du vill ha den tillbaka, att kasta högt i en färg du inte bryr dig om säger tvärtom att din partner kan lämna den ifred. Ord, miner och pekningar hör inte hit, och de flesta sällskap ser strängt på det.
Nästa giv kan samma partner vara motståndare, vilket gör att ingen kan bygga upp ett långsiktigt samarbete. Den som spelar bra vira läser alltså om sin partner varje giv från början. Samma sak gäller i Chicago, där allianserna byter skepnad mellan omgångarna.
Så många stick krävs för varje spel
Stickkravet följer budet, och tabellen nedan visar de nivåer som är vanligast. Skillnaden mellan hemvunnen giv och bet ligger ofta på ett enda stick, så räkna noga innan du bjuder.
| Spel | Stick som krävs | Utfall om kravet missas |
|---|---|---|
| Gask | 6 | Bet, spelföraren betalar |
| Solo | 6–7 | Bet, högre belopp |
| Misär | 0 | Ett enda stick fäller budet |
| Vingel | 13 | Ett tappat stick fäller budet |
| Uppvingel | 13 med öppen hand | Dyrast av alla bet |
Överstick räknas i många hem som en liten bonus, men de flesta betalar bara för själva budet.
Vid misär är kravet absolut och behöver ingen uträkning: tar spelföraren ett enda stick är given förlorad i samma sekund, och resten av korten kan läggas ner. Vid gask och solo spelas däremot alla tretton sticken ut, eftersom motståndarna vill se hur nära de var.
Så räknar ni efter given
Räkningen sker med marker direkt efter varje giv, och tar sällan mer än en minut när alla vet vad budet var värt.
Vänd sticken, räkna spelförarens högar, jämför med kravet i tabellen och flytta markerna. Först därefter skrivs raden i boken, så att markerna på bordet och siffrorna på papperet alltid stämmer överens.
Att räkna direkt har ett skäl till: minnet av en giv bleknar snabbt när nästa lek redan blandas. Uppstår en oenighet om ett stick är korten fortfarande kvar i sina högar och går att vända upp.
Så betalar ni med marker vid vinst och förlust
Går budet hem betalar båda motståndarna var sin markersumma till spelföraren. Går det bet betalar spelföraren i stället samma summa till var och en av dem, vilket gör en förlorad giv dubbelt så dyr som en vunnen är lönsam.
Vid de höga buden går betalningen i de flesta sällskap även genom potten: en vunnen vingel tar hem hela eller halva potten, medan en fälld vingel fyller på den. Just den kopplingen gör att potten växer under en försiktig kväll och töms dramatiskt när någon till slut vågar.
Betala alltid innan nästa giv delas ut. Skjuts betalningen upp tappar markerna sin funktion som mätare, och den som ligger back slutar känna av det. En kort paus för att flytta högarna hör till spelets rytm lika mycket som blandningen.
Så förs boken
Protokollet behöver fyra kolumner: givens nummer, spelförarens namn, budet och resultatet i marker för var och en.
Många lägger till en femte kolumn för potten, så att ni när som helst kan se hur mycket som står i mitten. Skriv plus och minus i samma kolumn som spelaren äger, och summera efter var tredje giv – då upptäcker ni ett räknefel medan det fortfarande går att rätta. Summan av alla tre kolumner ska alltid bli noll om inget gått till potten.
Boken är också minnet av kvällen. Ett par rader om vem som bjöd vingel och hur det gick brukar överleva markerna med råge, och gamla protokoll läses gärna högt vid nästa kväll.
Så räknar ni codille och bet
Codille är benämningen på att spelföraren förlorar sitt spel, alltså att motståndarna tillsammans tog fler stick än vad budet tillät.
Ordet är ett arv från lomber och används i vissa sällskap som synonym till bet, i andra bara för de större förlusterna. Bet innebär i praktiken att spelföraren betalar budets värde till båda motståndarna och dessutom lägger en straffinsats i potten, som blir kvar där till någon vinner den. Ett stick från kravet kostar alltså lika mycket som fem, vilket gör att en spelförare som ser sig fälld ändå spelar för att begränsa skadan i nästa giv snarare än i denna.
Kom överens om vilket av orden ni använder och vad straffinsatsen är innan första given, eftersom det är just här diskussionerna brukar uppstå sent på kvällen. En rad högst upp i protokollet med era egna värden löser det mesta.
Ett räkneexempel från en giv
Anna bjuder gask och behöver sex stick. Efter köpet sitter hon med sex trumf, men Björn trumfar över henne i det nionde sticket och hon stannar på fem.
Om gask är värt två marker betalar Anna två marker till Björn, två marker till Cecilia och en marker i straffinsats till potten. Hon står alltså fem marker back på given, medan de andra två tjänar två var. I boken skrivs raden som minus fem för Anna, plus två för var och en av de andra och plus ett i pottkolumnen. Hade Anna i stället tagit sitt sjätte stick hade siffrorna vänt helt: plus fyra för henne, minus två för var och en av de andra.
Så avslutas partiet
Partiet tar slut när ett överenskommet antal givar är spelade eller när potten har vunnits av någon.
De två sätten kombineras ofta: ni bestämmer ett antal givar, och skulle potten tömmas dessförinnan startar en ny pott som får leva vidare tills slutet. Sista given bör alltid vara den där alla har gett lika många gånger, annars har någon haft en fördel som inte hör till spelet.
Räkna ihop markerna, jämför med utgångsförrådet och skriv slutsumman i boken. Den som ligger på plus har vunnit, hur god en enskild giv än var.
Så många givar brukar ett parti vara
Eftersom givandet roterar mellan tre spelare väljs nästan alltid ett antal som är delbart med tre – tolv, arton eller tjugofyra givar är vanliga mått.
Tolv givar tar ungefär två timmar, tjugofyra fyller en hel kväll. Har ni ont om tid är det bättre att välja nio givar från början än att avbryta mitt i, eftersom potten annars står oavgjord. Kom överens om antalet redan vid första blandningen och skriv upp det i boken.
Så kan ni spela annorlunda
Vira har levt i hemmen i tvåhundra år och har därför lika många lokala regler som det finns virabord.
De tre varianterna nedan hör till de vanligaste: en lösning för fyra spelare, en nedbantad version för nybörjare och de skillnader som följt med spelet mellan olika orter. Välj en och håll er till den hela kvällen.
Så spelar ni vira med fyra – en sitter över
Är ni fyra löser de flesta sällskap det genom att givaren sitter över den giv han delar ut. Han blandar, ger, ser inte sina kort och tittar på medan de tre andra spelar.
Den som sitter över deltar ändå i pottens upp- och nedgång i många hem, vilket gör att en vilogiv inte känns som en förlorad giv. Rotationen medsols gör att alla fyra får lika många vilogivar över ett parti, förutsatt att antalet givar är delbart med fyra. Den som sitter över får heller inte kommentera korten, hur frestande det än är att luta sig över en axel.
Så ser förenklad vira ut för nybörjare
Ska ni lära er spelet på en kväll kan ni korta ner budstegen till tre bud: gask, solo och misär. Allt annat i given fungerar precis som vanligt.
Med bara tre bud blir budgivningen snabb, och nya spelare hinner lära sig hur köpet och färgtvånget känns innan de behöver bry sig om vinglar. Håll också markernas värden enkla, gärna en marker för gask och två för solo och misär.
När alla tre kan spela en giv utan att fråga är det dags att lägga tillbaka de högre buden ett i sänder. Fram tills dess fungerar kortspel för två bra som uppvärmning för den som väntar på en tredje spelare.
Så skiljer sig Uppsala-vira från Stockholm-vira
Skillnaderna mellan orternas varianter gäller nästan alltid två saker: hur många kort spelföraren får byta och hur potten betalas ut.
I vissa sällskap tar spelföraren fritt ur talongen vid gask, i andra är antalet låst till ett bestämt tal. Potten kan tas helt av den som vinner en vingel, eller delas i hälfter så att spelet fortsätter med en bas i mitten. Läs igenom värdarnas husregler innan ni sätter er, så slipper ni överraskningar i den femte given.
Också namnen skiljer sig. Samma bud kan heta olika saker på två håll i landet, vilket sällan ställer till problem så länge någon vid bordet kan förklara vad som menas.
Så tänker en erfaren viraspelare
Skickligheten i vira ligger till största delen i budgivningen. Den som bjuder rätt vinner över tid, även med medelmåttiga kort.
Tre vanor skiljer den rutinerade från nybörjaren: han värderar handen innan han öppnar munnen, han köper för längd i stället för höjd, och han litar på sin tillfälliga partner när han sitter i försvar.
Så bedömer ni en hand innan ni bjuder
Räkna säkra stick först: ess är ett stick, kung med en följeslagare oftast ett, och varje trumf över den fjärde är i praktiken ett stick till.
Längd väger tyngre än höjd. Sex kort i en färg med knekt högst ger fler stick än tre ess spridda över leken, eftersom du får trumfa in när färgerna tar slut hos de andra. Kom ihåg att de två motståndarna delar på tjugosex kort, så en färg de båda saknar sitter sällan gömd länge.
Ligger du på gränsen till sex stick är gask rätt bud, inte solo. Skillnaden i betalning är liten, medan skillnaden i risk är stor när talongen dras undan. Ett välplacerat gask varje giv slår ett djärvt solo var femte.
Så använder ni talongen klokt
Köp för längd, inte för höjd. Två extra trumf är nästan alltid värda mer än ett ess i en färg du ändå bara får ett stick i.
Lägg av korta färger helt i stället för att spara ett halvbra kort i varje. Att bli renons i två färger ger dig möjligheten att trumfa in tidigt, och det är sällan de höga korten som fäller ett gask utan de tre små som ingen ville slänga.
Tänk också på vad du lämnar kvar. Korten du inte tar går vidare till motståndarna, och en talong du plockat trumfen ur blir betydligt mindre farlig i deras händer.
Så spelar ni ihop som motståndare
Utgå från att din partner ser samma sak som du. Spelar han ut en färg tidigt vill han ha den tillbaka, och det är oftast rätt att lita på det även när din egen hand säger något annat.
Spara trumfen till det stick där spelföraren tror sig hemma. Ett gask som fälls på det trettonde sticket räknas precis lika mycket som ett som fälls på det andra, och det första är betydligt svårare för spelföraren att se komma. Vill ni öva stickläsning på egen hand fungerar patiensspel för en person förvånansvärt väl som träning.
Så blev vira Sveriges eget kortspel
Vira växte fram i Sverige i början av 1800-talet, som en inhemsk vidareutveckling av det då mycket populära lomber.
Uppslaget var att göra lombers budgivning rikare och att lägga till en stor talong, vilket gav spelet den köpfas som fortfarande är dess signum. Namnet och terminologin – gask, vingel, misär, codille – bär spår av både franska och spanska förlagor, filtrerade genom svenskt sällskapsliv.
Under 1800-talets andra hälft spelades vira i hem, på klubbar och i ämbetsmannakretsar över hela landet, och regelböcker gavs ut i upplaga efter upplaga. Spelet fick också en plats i litteraturen; hos August Strindberg dyker virabordet upp som en självklar del av borgerlighetens vardag.
Sedan kom bridgen. Från mellankrigstiden och framåt tog det spelet över de sällskap som tidigare satt vid viran, och vira blev något man mest hörde talas om. Att det ändå överlevt beror på envisa hemmakvällar och på ett antal föreningar som aldrig lade ner. Terminologin lever också kvar i språket, där ord som bet och codille känns igen långt utanför virabordet.
Så ser vira ut i dag: klubbar och tävlingar
Vira lever vidare i föreningsform, med lokala klubbar som träffas regelbundet och med återkommande mästerskap där man spelar över flera givar för att jämna ut kortturen.
Det finns också en samlande förbundsverksamhet som ger ut regeltolkningar och samlar spelare från olika delar av landet. Antalet aktiva är litet jämfört med 1800-talets storhetstid, men tröskeln in är låg: de flesta klubbar tar gärna emot nybörjare som redan kan följa färg.
Tävlingsspel skiljer sig något från hemmakvällen. Där spelas oftast med fasta regler för köp och betalning, och potten ersätts av ett poängsystem som gör resultaten jämförbara mellan bord. Vill du prova är det klokt att först spela ett par kvällar hemma, så att buden sitter i ryggmärgen.
Så förhåller sig vira till lomber och boston
Vira, lomber och boston tillhör samma familj: stickspel där en spelare bjuder sig till rätten att spela ensam mot de övriga.
Från lomber ärvde vira budtanken, ordet codille och rollen som ensam spelförare. Från boston, som spelades flitigt i Europa vid samma tid, känner man igen den fasta budtrappan och de extrema buden i toppen. Det egna bidraget är den stora talongen, som gör köpet till en egen fas i stället för ett litet kortbyte.
Jämfört med bridge, som senare tog över sällskapen, är vira både enklare och råare. Där bridgen bygger på ett fast partnerskap och ett utvecklat budspråk, byter viran allianser varje giv och låter marker i stället för poängkolumner avgöra vem som hade rätt.
Sådant som förvirrar nybörjare
Sex frågor återkommer oftare än andra när någon ska lära sig vira, och de handlar nästan alltid om buden och räkningen. Svaren nedan gäller den vanligaste varianten, den som de flesta svenska sällskap utgår från när de sätter sig vid bordet.
Vad betyder gask?
Gask är virans lägsta och vanligaste bud. Den som säger gask lovar att ta en majoritet av sticken, i de flesta hem sex av tretton, och får i gengäld byta kort mot talongen innan spelet börjar. Eftersom köpet ingår betalar gask minst av alla bud, och det är därför det bud nybörjare bör börja med.
Hur många kort får man i vira?
Var och en av de tre spelarna får tretton kort, och tretton kort läggs som talong mitt på bordet. Tillsammans blir det femtiotvå, alltså exakt en hel kortlek utan jokrar. Talongen används sedan i köpfasen, där först spelföraren och därefter motståndarna får byta kort mot den. Blir några kort över efter köpet ligger de kvar orörda till givens slut.
Kan man spela vira med två?
Nej, vira förutsätter tre spelare, eftersom hela poängen är att en spelförare möter två motståndare som håller ihop. Med fyra går det bra: givaren sitter över den giv han delar ut. Är ni bara två får ni välja ett annat spel, för vira går inte att skala ner utan att förlora sin kärna.
Vad är codille?
Codille betyder att spelföraren inte klarade sitt bud, alltså att motståndarna tog tillräckligt många stick för att fälla honom. Ordet kommer från lomber och används i vissa sällskap som ett annat namn för bet. Följden är densamma: spelföraren betalar budets värde till båda motståndarna och lägger dessutom en straffinsats i potten.
Hur lång tid tar en giv?
En giv tar ungefär tio till femton minuter, varav budgivningen och köpet kan uppta halva tiden. Sticken går snabbt när alla kan reglerna, medan räkningen sällan tar mer än en minut. Ett parti på tolv givar landar därför någonstans runt två timmar, och tjugofyra givar fyller en kväll med god marginal.
Finns det ett svenskt regelverk att luta sig mot?
Ja, det finns dels föreningarnas egna regelsamlingar, dels de äldre svenska spelböckerna från 1800- och 1900-talet som beskriver buden i detalj. De skiljer sig på småpunkter, framför allt kring köp och pott. Kom därför överens vid bordet om vilken version ni följer innan första given delas ut, så gäller samma regler hela kvällen.