Sticktagningsspel är den familj där varje spelare lägger ett kort per omgång och det högsta kortet vinner sticket. Trumffärgen slår allt annat, och den som samlar flest stick – eller precis så många som budet lovade – tar hem given.
Hit hör svenska klassiker som vira och priffe lika väl som de internationella storspelen bridge, whist och skat. Buden och poängräkningen skiljer sig åt, men grundmotorn är densamma vid varje bord.
Kom igång på fem minuter: så tas ett stick
I ett stick bidrar alla med varsitt kort, och högen går till den som lagt högst i den färg som spelades ut.
Den som aldrig har suttit vid ett whistbord kan lära sig grunderna på en kvart. Nästan alla spel i familjen följer samma sex steg, och när de sitter är det bara budgivningen och poängen som skiljer dem åt.
- Giv. Given delar ut korten ett i taget medsols, tills leken är slut eller alla har rätt antal kort på hand.
- Förhand spelar ut. Spelaren till vänster om given lägger första kortet, och den färgen gäller för hela sticket.
- Bekänn färg. Övriga måste lägga ett kort i utspelsfärgen om de har något. Regeln är den enskilt viktigaste i hela familjen.
- Trumfa om du saknar färgen. Den som är renons får antingen kasta ett kort utan värde eller lägga trumf och ta sticket.
- Högsta kortet vinner. Högsta trumfen tar högen; ligger ingen trumf i sticket vinner det högsta kortet i utspelsfärgen.
- Vinnaren spelar ut. Den som tog sticket gör nästa utspel, och så fortsätter det tills händerna är tomma.
Sedan räknas resultatet på olika sätt. I whist och priffe räknas stick över sex, i vira och skat mäts utfallet mot budet, och i Hjärter gäller det tvärtom att slippa vissa kort. Ett kortspel med stick behöver alltså inte handla om att samla flest högar – ibland är det den försiktige som vinner.
| Uppgift | Sticktagningsspel i korthet |
|---|---|
| Antal spelare | 2–5, oftast tre eller fyra |
| Kortlek | 52 kort, eller 32 kort i skat och flera tyska spel |
| Speltid | 20–60 minuter per omgång |
| Ålder | Från omkring 10 år |
| Så vinner man | Flest stick, eller exakt så många som budet lovade |
Regelbok 1: de svenska sticktagningsspelen
De svenska spelen har spelats vid köksbord och i klubbar sedan 1800-talet, och alla bygger på stick och trumf.
Skillnaden mot de internationella spelen ligger i buden. Där whist bara vänder upp trumf har vira och priffe en budgivning där spelarna lovar ett visst resultat och betalar för att misslyckas. Varianterna är många, och de flesta sällskap har sina egna hustolkningar som gäller vid just det bordet.
Ett kortspel med trumf i svensk tappning har därför nästan alltid en lokal regel eller två som ingen bok nämner. Stäm av dem före given i stället för efter.
Vira – bud, giv och spelet i tre led
Vira räknas som Sveriges nationella kortspel och sägs ha tagit form i början av 1800-talet. Spelet är byggt för exakt tre spelare, som var och en får tretton kort ur en vanlig lek. Resten läggs åt sidan som talonger, alltså små högar som den som tar spelet får byta kort mot.
Given går medsols, och därefter följer budgivningen. Spelarna bjuder i tur och ordning om att bli den som spelar mot de båda andra, och buden går från de blygsamma till de mycket djärva. Vanliga bud i kortspel vira är enkla färgspel med talongbyte, solo utan byte, gask där man spelar på handen som den ligger och misär där hela poängen är att inte ta ett enda stick.
Spelet i sig går sedan i tre led: buden, bytet mot talongerna och själva sticktagningen. Den som tagit spelet ska nå ett bestämt antal stick, och lyckas det betalar motståndarna enligt en tabell. Går spelet bet betalar spelföraren i stället, ofta dubbelt. Betsystemet med marker gör vira ovanligt spännande, eftersom potten växer så länge ingen klarar sitt åtagande.
Terminologin är gammal och charmig, med ord som bet, gask och renons. Räkna med en inlärningskurva på några kvällar – vira är inte svårt att spela, men svårt att bjuda rätt i. Den som bjuder ett snäpp för högt får snabbt lära sig varför bettabellen finns.
Buden i vira
Budordningen skiljer sig något mellan olika klubbar, men den vanligaste rangordningen ser ut ungefär så här. Ju djärvare bud, desto mer betalar motståndarna när det går hem – och desto dyrare blir det när det inte gör det.
| Bud | Vad det innebär | Krav |
|---|---|---|
| Färgspel | Spelaren väljer trumf och byter kort mot en talong | Lägsta budet, minst hälften av sticken |
| Solo | Trumf väljs, men inget kortbyte sker | Stark hand med lång trumffärg |
| Gask | Spelet genomförs på den giv man fick | Höga honnörer, ingen hjälp från talongen |
| Misär | Spelföraren får inte ta ett enda stick | Låga kort och gärna renons i en färg |
| Storgask | Alla stick ska tas utan byte | Sällsynt, kräver närmast perfekt hand |
Priffe – svensk whist med bud
Priffe är den svenska varianten av whist där en budgivning har lagts till den klassiska stickmotorn. Fyra spelare sitter i två par, partnerna mittemot varandra, och hela leken delas ut så att alla får tretton kort.
Budgivningen är kort och rakare än bridgens. Spelarna bjuder om hur många stick över sex de tror sig kunna ta och i vilken trumffärg, alternativt bjuder nolo, som är budet på att inte ta något stick alls. Högre bud slår lägre, och den som till slut står kvar med budet får sin trumffärg.
Poängen räknas på stick över sex, precis som i whist. Sex stick är alltså nollstrecket – de kallas boken – och först därefter börjar paret tjäna på sitt spel. Varje stick därutöver skrivs upp, och partiet går normalt till ett förutbestämt antal poäng. Klarar paret sitt bud noteras poängen, i annat fall går spelet bet och motståndarna skriver upp. I de flesta sällskap gäller egna tolkningar av bettabellen, så det lönar sig att stämma av före första given.
Kortspel priffe passar den som tycker att whist är för enkelt och bridge för tungt. Reglerna ryms på en sida, men taktiken räcker för många kvällar. Vill ni ha något ännu lättsammare i samma sällskap fungerar Femhundra bra som uppvärmning.
Femkort och trumfspel
Enkla trumfspel med fem kort på hand är för många den första kontakten med stick. Given delar ut fem kort var, vänder upp nästa kort ur leken och låter den färgen bli trumf under hela given. Sedan spelas fem stick, och den som tagit flest vinner.
Upplägget känns igen från Knock-out whist, där en spelare åker ut varje giv och antalet kort minskar med ett i taget. Den som tog flest stick väljer trumf i nästa giv, vilket ger ett litet försprång utan att avgöra partiet. Ett kortspel med trumf av det här slaget lär ut allt det viktiga: bekänn färg, spara trumfen och håll reda på vad som redan gått.
Fem kort på hand räcker dessutom för att ett parti ska gå på tio minuter. Därför fungerar formen lika bra som uppvärmning inför en bridgekväll som den gör med barnen vid köksbordet.
Sista sticket – vinn bara det sista
I Sista sticket spelar det ingen roll hur många högar man samlat på sig under given. Bara det avslutande sticket räknas, och därmed vänds hela taktiken upp och ner.
Det gäller att bli av med sina mellankort tidigt och spara essen och trumfen till slutet. Den som slösar bort sitt högsta kort i tredje sticket står ofta chanslös när den sista rundan kommer. Samtidigt får man inte bli sittande med en färg motståndarna redan är renons i, eftersom en sparad trumf då tar sticket ändå. Sista sticket kortspel är kort, brutalt och alldeles utmärkt som avslutning på en spelkväll. En hel omgång tar sällan mer än tio minuter, och ändå hinner spänningen byggas upp ordentligt mot slutet.
Varianter finns förstås. I vissa sällskap får den som tar sista sticket poäng lika med kortets valör, i andra räknas bara vem som tog det. Klargör vilken räkning ni använder innan korten delas ut första gången.
Sjuan – inte stick, men ofta förväxlat
Sjuan hör egentligen inte hemma i den här familjen. Spelet går ut på att lägga ut korten i följd från sjuorna och bli av med handen först – det tas inga stick, ingen trumf finns och ingen behöver bekänna färg.
Förväxlingen är ändå lätt att förstå, eftersom sjuan kortspel ofta dyker upp i samma kortlekar och samma sällskap. Den som söker ett läggspel snarare än ett stickspel hittar liknande alternativ bland spelen i Stress-familjen. Skillnaden är enkel att komma ihåg: finns det ingen trumf och inga stick är det inget sticktagningsspel.
Regelbok 2: de internationella storspelen
De internationella spelen har formella regelverk, egna förbund och tävlingar där samma given spelas av flera bord.
Det märks på detaljnivån. Där ett svenskt hemmaparti reder ut oklarheter med en diskussion har bridge och skat skrivna paragrafer för allt från felaktig bekänning till hur en giv görs om. Grunden är ändå densamma: tretton eller tio stick, en trumffärg och ett bud som ska hållas.
För den som spelar hemma spelar paragraferna mindre roll. De är däremot skälet till att samma spel går att sätta sig in i över hela världen utan att någon behöver förklara husets regler först.
Whist – fyra spelare, trumf från sista kortet
Whist är stickspelens urmoder och samtidigt ett av de enklaste att lära ut. Fyra spelare sitter i två fasta par, partnerna mittemot varandra, och hela leken delas ut så att var och en får tretton kort.
Det sista kortet i given vänds upp och visar trumffärgen. Kortet tillhör given, som får ta upp det på hand när det första sticket är taget. Någon budgivning finns inte, vilket gör whist kortspel snabbt att komma igång med – det är bara att spela ut och räkna.
Poängen räknas på stick över sex. Tar ett par nio stick ger det tre poäng, och partiet går normalt till fem poäng. I många sällskap noteras dessutom honnörerna, alltså de fyra högsta trumfkorten, men den delen hoppas ofta över i modernt spel. Whist kortspel regler ryms alltså på en halv sida.
Att spelet blev grunden till bridge är ingen slump. Turtagning, bekänningsplikt och partnerskap är identiska; det bridge lade till var budgivningen och den öppna handen. Den som vill spela vist kortspel i den gamla svenska stavningen spelar exakt samma spel. Kortspel vist och kortspel whist är alltså två namn på en och samma sak, och stavningen avslöjar mest vilken generation som lärt ut det.
Bridge – bud, kontrakt och träkarl
Bridge är familjens mest utvecklade spel och kräver exakt fyra spelare i två par. Given är densamma som i whist: tretton kort var, hela leken ut, partnerna mittemot varandra.
Skillnaden ligger i att given inleds med en budgivning. Paren tävlar om att få kontraktet, det vill säga rätten att bestämma trumffärg mot löftet att ta ett visst antal stick. Budgivningen är samtidigt ett språk: varje bud berättar något om handens styrka och fördelning, och en van partner läser informationen lika noga som siffrorna.
När budgivningen är klar blir den ena spelaren i det vinnande paret spelförare. Partnern kallas träkarl, lägger upp sina tretton kort öppet på bordet efter första utspelet och deltar inte mer i given. Spelföraren spelar därefter båda händerna och ska försöka nå kontraktets antal stick, medan motståndarna gör vad de kan för att sätta spelet.
Det är den öppna handen som gör bridge kortspel så tekniskt. Med tjugosex synliga kort kan spelföraren planera hela given innan andra sticket läggs, och just planeringen är det som skiljer en van bridgespelare från en nybörjare. Bridge kortspel regler fyller hela böcker, men grunderna nedan räcker för ett första parti.
Räkna med några kvällar innan budgivningen känns naturlig. Vinsten är ett spel som håller i decennier, vilket få andra kortspel gör. Och till skillnad från de flesta sällskapsspel finns det klubbar i nästan varje svensk stad där man kan sätta sig ner utan att ha med sig ett eget sällskap.
Budgivningen i korthet
Buden går från 1 till 7 och anges i klöver, ruter, hjärter, spader eller sang, där sang betyder spel helt utan trumf.
Färgerna rangordnas inbördes, med klöver lägst och sang högst, och ett högre bud måste alltid överträffa det föregående antingen i nivå eller i färg. Ett bud på 2 hjärter slår alltså 2 ruter men inte 2 spader. Den som inte vill bjuda säger pass. Tror man att motståndarnas kontrakt inte håller kan man säga dubbelt, vilket höjer både poängen och riskerna, och den dubblade sidan får svara med redubbelt. Budgivningen avslutas när tre spelare i rad har passat, och det sista budet blir givens kontrakt.
Spelet: 13 stick och kontraktet
Kontraktet består alltid av sex stick plus budet, så ett kontrakt på 4 hjärter kräver tio av givens tretton stick.
Klarar spelföraren sitt kontrakt skrivs poäng, och överstick ger ett tillägg. Missar hen går spelet bet, och motståndarna får poäng för varje stick som fattas. Poängen påverkas dessutom av zonen: ett par i zon får mer betalt men straffas hårdare, vilket gör budgivningen mer försiktig. En rubber är klar när ett par vunnit två partier, och därefter summeras allt till ett slutresultat. I klubbspel ersätts rubbern ofta av en fast tabell där varje giv räknas för sig, vilket gör det lättare att jämföra bord mot bord.
Skat – tre spelare, skaten och solisten
Skat är Tysklands nationalspel och spelas med en kort lek på 32 kort, alltså från sjuor och uppåt. Tre spelare får tio kort var, och de två sista korten läggs åt sidan som skaten.
Efter given följer en budgivning där spelarna tävlar om att bli solist. Solisten spelar ensam mot de båda andra, som samarbetar utan att få titta i varandras kort. Vinner man budgivningen får man i de flesta spelformer ta upp skaten, byta två kort och därefter bestämma spelform.
Det egendomliga med skat kortspel är knektarna. De fyra knektarna tillhör inte sina egna färger utan bildar en egen grupp som alltid är de högsta trumfkorten, rangordnade efter färg med klöverknekten överst. I spelformen Färg blir dessutom den valda färgen trumf under knektarna, i Grand är knektarna de enda trumfkorten, och i Null vinner solisten bara genom att inte ta ett enda stick.
Poängberäkningen bygger på kortpoäng snarare än antal stick, där ess och tior är värdefullast, och solisten behöver normalt mer än hälften av leken poäng för att gå hem. Kortspel skat är därmed det mest räkneintensiva spelet i familjen, och också det som belönar en van spelare mest.
Hjärter – undvik sticken
Hjärter vänder på hela idén: här är stick något man helst slipper. Fyra spelare får tretton kort var, ingen trumf finns, och varje hjärterkort man samlar på sig ger ett minuspoäng.
Spader dam är det verkligt farliga kortet och kostar tretton minus alldeles ensam. Den som ändå lyckas ta samtliga hjärter och spader dam har skjutit månen, och då byts resultatet: alla andra får tjugosex minus i stället. Just den möjligheten gör att man aldrig kan slappna av mot en spelare som sitter och samlar. Reglerna finns i sin helhet på sidan om Dam kortspel (Svarta Maja).
Utan trumf handlar spelet i stället om att styra utspelen. Man vill helst sitta med låga kort i de färger motståndarna spelar ut, och bli av med sina höga spader innan damen dyker upp. Det gör hjärter till ett taktiskt spel trots de enkla reglerna.
Spades och Euchre
Två anglosaxiska spel fyller luckan mellan whist och bridge. I Spades är spader alltid trumf, utan budgivning om färgen, och i stället bjuder varje spelare hur många stick just hen tror sig ta. Paren måste sedan tillsammans nå summan av sina bud, varken mer eller mindre.
Euchre spelas med en kortad lek på 24 kort, sex per färg, och fem kort på hand. Knektarna i trumffärgen är de högsta korten, och redan tre stick av fem räcker för att vinna given. Spelet är kort och passar bra mellan tyngre partier. Båda spelen har dessutom fördelen att de går att förklara medan given delas ut, vilket gör dem tacksamma när sällskapet är blandat.
Spel mot spel: stick, trumf och spelare i en tabell
Skillnaderna mellan spelen ligger framför allt i tre saker: antalet spelare, hur trumf bestäms och om det finns bud.
Tabellen nedan är tänkt som en genväg när sällskapet redan sitter vid bordet och ska välja. Speltiden gäller ett normalt parti, inte en enskild giv, och svårighetsgraden avser hur mycket man behöver kunna innan första given känns meningsfull.
| Spel | Spelare | Kortlek | Trumf bestäms av | Bud | Partner | Speltid | Svårighet |
|---|---|---|---|---|---|---|---|
| Whist | 4 | 52 | Sista givna kortet | Nej | Ja, fasta par | 30–45 min | Lätt |
| Priffe | 4 | 52 | Budgivningen | Ja | Ja, fasta par | 45–60 min | Medel |
| Bridge | 4 | 52 | Budgivningen | Ja | Ja, fasta par | 60 min och uppåt | Svår |
| Vira | 3 | 52 | Spelföraren | Ja | Nej, en mot två | 45–60 min | Svår |
| Skat | 3 | 32 | Solisten | Ja | Nej, en mot två | 45–60 min | Svår |
| Hjärter | 4 | 52 | Ingen trumf | Nej | Nej, var för sig | 30–45 min | Lätt |
| Spades | 4 | 52 | Alltid spader | Ja, om stick | Ja, fasta par | 30–45 min | Medel |
| Euchre | 4 | 24 | Uppvänt kort | Ja, kort | Ja, fasta par | 20–30 min | Lätt |
Mönstret är tydligt: spel för tre sätter en ensam spelförare mot de andra, medan fyrmannaspelen bygger på partnerskap. Vill ni ha fler alternativ till stora sällskap finns kortspel med två kortlekar som samlar spelen där leken dubbleras. Ett kortspel med stick fungerar nämligen alldeles utmärkt även när kortleken är dubbel, så länge alla vet vilken färg som gäller.
Trumf, renons och att räkna färg – taktik för alla stickspel
Fyra principer återkommer i varje stickspel, oavsett om det heter whist, vira eller skat.
Lär in dem en gång så bär de genom hela familjen. De handlar alla om samma sak: att veta vad som är kvar i de andras händer och att styra spelet dit där dina egna kort är starkast. Ingen av dem kräver huvudräkning värd namnet, bara uppmärksamhet. De tre första handlar om korten, den fjärde om buden.
Hur många trumf är kvar?
Varje färg innehåller tretton kort i en 52-kortslek, och trumffärgen är inget undantag. Har du själv fem trumf och ser tre i träkarlens hand återstår bara fem hos motståndarna.
Vanan att räkna trumf är det snabbaste sättet att bli bättre. Så länge motståndarna har trumf kvar kan de stjäla dina säkra stick i andra färger, och därför spelar spelföraren ofta ut trumf tidigt för att tömma dem. Undantaget är när man själv behöver behålla trumf för att kunna stjäla – då dröjer man med utspelet. Ett enkelt knep är att räkna baklänges från tretton varje gång en trumf läggs, i stället för att försöka minnas vilka kort som gått. Efter tre trumfrundor är färgen oftast slut hos motståndarna, och då är resten av given betydligt enklare att planera.
Spela längsta färgen först
Din längsta färg är nästan alltid din bästa. Har du sex kort i hjärter finns bara sju hos de andra tre spelarna, och efter två eller tre rundor är de troligen slut.
Då blir dina återstående hjärter fria stick, förutsatt att ingen har trumf kvar att stjäla med. Att etablera en lång färg tvingar dessutom motståndarna att välja: antingen trumfa, och därmed göra av med sin trumf, eller saka ett kort de hellre hade behållit. Båda alternativen gynnar dig.
Undantaget är förstås när trumfen ligger tungt hos motståndarna. Då lönar det sig att vänta med den långa färgen tills trumfen är utspelad, annars ger du bort stick i onödan.
Renons och stölder
Att vara renons betyder att man saknar en färg helt, och det är sällan en olycka. Renonsen är tvärtom förutsättningen för att kunna trumfa, alltså ta ett stick med trumf i en färg man inte kan bekänna.
Många spelare arbetar därför medvetet på att bli av med sin kortaste färg tidigt i given. Motståndarna gör förstås samma sak, och skyddet mot deras stölder heter trumfutspel: varje trumf du plockar bort är en stöld som aldrig blir av. Håll extra koll på den spelare som slutat bekänna en färg. Den informationen är gratis, och den avslöjar var nästa stöld kommer att ske.
Bud som håller
Innan du bjuder, räkna de stick du kan ta oavsett hur korten ligger. Ess i en färg du har många kort i, kungar med skydd och lång trumf hör dit; enstaka damer gör det inte.
Lägg sedan till ett eller två stick för de kort som brukar gå hem när fördelningen är normal. Summan är ditt bud. Överbud straffar sig hårdare än underbud i nästan alla spel, eftersom bet ofta kostar dubbelt mot vad ett extra stick hade gett. Den som bjuder försiktigt vinner fler kvällar än den som bjuder vackert. Undantaget är slutet av ett parti, när ställningen tvingar fram en chansning.
Från trionfi till bridge – sticktagningens ursprung
Själva ordet trumf kommer från de italienska trionfi, triumfkorten i de tidiga tarockspelen från 1400-talet.
Där fanns för första gången idén att en särskild grupp kort slår alla andra oavsett färg. Tanken spred sig norrut genom Europa och lämnade så småningom tarockleken för vanliga kortlekar, där en av de fyra färgerna i stället utsågs till trumf inför varje giv. Därmed var stickspelet som vi känner det fött.
I England växte whist fram under 1600- och 1700-talen ur äldre spel med namn som ruff och honours. Under 1700-talet blev whist något av en samhällsinstitution, med regelböcker, klubbar och en spelkultur som såg spelet som en övning i minne och omdöme. Den bilden följde med när whist spred sig över kontinenten.
Under sent 1800-tal tillkom budgivningen och den öppna handen, och därmed uppstod bridge. Ungefär samtidigt hade Sverige redan sitt eget bidrag: vira anses ha tagit form i början av 1800-talet, medvetet konstruerat som ett spel för tre. Skat växte fram i Tyskland under samma århundrade. Familjen är alltså gammal, men de flesta av dess mest spelade medlemmar är yngre än man tror. Ordet dyker för övrigt upp regelbundet i kortspel i korsord.
Rätt sticktagningsspel för ert bord
Antalet spelare avgör mer än smaken. Nedan följer förslag utifrån hur många ni är vid bordet.
Två vid bordet
German whist löser tvåmannaproblemet elegant: tretton kort var, resten som talong, och varje stick ger vinnaren det översta kortet i högen. Sextiosex och Ecarté fungerar också väl för två och spelas med kortad lek. Gemensamt för dem är att minnet betyder mer när bara två händer är i spel. Efter några stick vet en uppmärksam spelare i praktiken vad motståndaren håller, och då blir spelet mer schack än chansning. Sextiosex har dessutom melding, alltså poäng för kung och dam i samma färg, vilket ger ytterligare en sak att hålla reda på.
Spel som funkar för tre
Tre spelare är sticktagningens svåraste bordsstorlek, eftersom partnerskap inte går ihop. Lösningen är alltid densamma: en spelare mot de två andra. Vira och skat är byggda just så, och Solo whist för tre fungerar som en enklare variant med samma logik. Ingen av dem har partnerskap, och därför blir spelen hårdare: den som leder blir automatiskt allas måltavla. Vill man ändå ha ett samarbetsmoment kan man låta de två motspelarna diskutera öppet mellan given, vilket många hemmasällskap gör. Tre är däremot det antal där svenska och tyska spel står sig bäst mot de anglosaxiska.
För fyra vid bordet
Fyra är familjens naturliga antal, och urvalet är störst här. Whist är enklast att förklara, priffe ger budgivning utan bridgens teori, bridge belönar den som vill lära sig något på djupet. Hjärter och spades passar när stämningen ska vara lättsam och ingen orkar räkna kontrakt. Ett tips är att börja kvällen med whist och avsluta med priffe, eftersom bordet då redan har vant sig vid bekänningsplikt och trumf. Fyra spelare är dessutom det enda antal där alla spel i den här familjen fungerar utan hemmagjorda anpassningar.
Frågor om stick och trumf
Nedan besvaras de sex vanligaste frågorna om stick, trumf och skillnaderna mellan spelen i familjen.
Vad är ett stick i kortspel?
Ett stick är en runda där varje spelare i tur och ordning lägger ut ett kort. Den som spelade ut bestämmer färgen, och övriga ska bekänna om de kan. Sticket vinns av högsta kortet i utspelsfärgen, eller av högsta trumfen om någon lagt trumf. Vinnaren tar högen och gör nästa utspel.
Vilket är det enklaste sticktagningsspelet?
Knock-out whist och Sista sticket är de lättaste att lära ut. Båda saknar budgivning och poängtabeller: i Knock-out whist vänds trumf upp och den som tar flest stick vinner given, i Sista sticket räknas bara det avslutande sticket. Reglerna går att förklara på en minut, och barn från omkring tio år hänger med utan problem.
Måste man alltid bekänna färg?
Ja, i så gott som alla stickspel gäller bekänningsplikt: har du ett kort i utspelsfärgen måste du lägga det. Först när du är renons får du välja fritt mellan att trumfa och att kasta. Att bryta mot regeln kallas revoke och straffas i tävlingsspel med att stick förs över till motståndarna.
Vad är skillnaden mellan whist och bridge?
Bridge har budgivning och träkarl, whist har varken eller. I whist vänds sista givna kortet upp och bestämmer trumf, varefter alla fyra spelar sina egna kort. I bridge tävlar paren först om ett kontrakt, och sedan lägger den ena spelaren upp sin hand öppet medan partnern spelar båda händerna.
Hur många spelare behövs i bridge?
Bridge kräver exakt fyra spelare, fördelade på två par som sitter mittemot varandra. Färre går inte att spela med, eftersom hela leken ska delas ut i fyra händer om tretton kort och budgivningen förutsätter en partner. Är ni tre passar vira eller skat bättre, och är ni fem får en person stå över givet.
Är vira fortfarande populärt?
Vira spelas fortfarande, men i betydligt mindre skala än under sin storhetstid. Spelet lever framför allt vidare i föreningar och sällskap, med tydligast fäste i Stockholmstrakten och de gamla universitetsstäderna. Nybörjare möter det oftast genom en äldre släkting eller en klubb, eftersom det sällan lärs ut spontant vid köksbordet i dag.