Priffe är ett svenskt stickspel för fyra personer i två fasta par, och en direkt föregångare till bridge. Var och en får tretton kort, budgivningen är kort — grand, nolo eller trumf — och poängen räknas per stick.
Ett parti priffe kortspel vinns av den sida som tar flest stick över sex, eller i nolo av den sida som tar färst. Sidan innehåller två regelböcker: den svenska varianten först, sedan den norska kusinen som spelas efter samma bud.
Spelet i ett nötskal
Priffe spelas av fyra i två par: givarens sida väljer spelform, och därefter gäller det att ta stick över sex.
Resten av kapitlet tar det lugnt och går igenom varje moment för sig. Grunden är enkel att hålla i huvudet: välj spelform, spela tretton stick, räkna överskottet.
Från giv till avräkning i sju steg
Sju steg räcker för att beskriva en hel giv. Ta dem i tur och ordning första gången ni sätter er vid bordet, så sitter gången efter två eller tre givar.
- Blanda och dela ut tretton kort till var och en, ett kort i taget, tills hela leken är slut.
- Givarens sida väljer spelform: grand, nolo eller trumf.
- Förhand, spelaren till vänster om givaren, gör det första utspelet.
- Varje spelare lägger ett kort medsols och måste följa färg om han eller hon har färgen kvar.
- Högsta kortet i utspelsfärgen tar sticket — eller högsta trumfen, om någon har trumfat.
- Den som tog sticket spelar ut till nästa, och så fortsätter det tills alla tretton stick ligger nedlagda.
- Räkna sticken. Poäng utgår per stick över sex, i nolo per stick under sju, och först till partigränsen tar hem partiet.
Sju steg, tretton stick och en enda uträkning på slutet — mer än så är en giv inte.
4 spelare, 52 kort, 45 minuter, från 12 år
Fyra uppgifter är allt ni behöver kontrollera innan ni börjar.
| Uppgift | Värde |
|---|---|
| Antal spelare | 4, i två fasta par |
| Kortlek | 52 kort, inga jokrar |
| Speltid | Omkring 45 minuter per parti |
| Ålder | Från ungefär 12 år |
Stämmer de fyra raderna kan ni ge första given direkt. Yngre barn klarar sticken, men budet kräver att man kan värdera en hand.
Regelbok 1: Priffe som det spelas i Sverige
Den svenska varianten är ett stickspel där givarens sida bestämmer spelform och båda sidor sedan räknar stick över sex.
Kapitlet nedan tar hela den vanliga hemmavarianten i ett svep: bordet, given, budet, spelet och avräkningen. Reglerna varierar mellan familjer, men den ordning som beskrivs här är den som de flesta känner igen.
Bordet: två par, förhand och giv
Fyra spelare sitter runt bordet och de som är partner sitter mitt emot varandra. Paren är fasta under hela partiet, så det lönar sig att bestämma lagen innan första given genom att dra kort.
Givaren är den som delar ut korten, och given roterar medsols ett steg för varje ny giv. Spelaren till vänster om givaren kallas förhand och gör alltid det första utspelet.
Placeringen avgör alltså både vem som ger och vem som börjar spela.
Given: tretton kort var
Korten blandas, kupas av spelaren till höger om givaren och delas sedan ut ett kort i taget medsols. När leken är slut har alla fyra tretton kort på handen.
Ingen talong läggs åt sidan och inget kort vänds upp: hela kortleken ligger i händerna på spelarna. Sortera gärna handen i färger innan budet, med de höga korten åt ena hållet.
En jämn giv är alltså tretton kort var, varken mer eller mindre.
Budgivningen: grand, nolo eller trumf
Budgivningen i priffe är kort: tre spelformer står till buds, och i grundformen är det bara givarens sida som väljer mellan dem.
De fyra avsnitten nedan tar en spelform i taget och börjar med turordningen.
Givarens partner får första ordet
I den vanligaste svenska varianten är det givarens partner som talar först. Han eller hon får säga grand eller nolo, och väljer bland annat efter hur många säkra stick handen innehåller.
Avstår partnern går ordet vidare till givaren, som då bestämmer att spelet ska gå i trumf och nämner färgen. Motståndarsidan bjuder inte i den här formen, utan spelar mot det bud som givarsidan har lagt.
Ordningen är alltså partnern först, givaren sedan.
Grand – flest stick utan trumf
Grand betyder att given spelas helt utan trumf. Alla fyra färger är likvärdiga, sticket går till det högsta kortet i den färg som spelades ut, och målet för budsidan är att ta minst sju av de tretton sticken.
Grand räknas i de flesta hem som det tyngre budet och ger dubbelt så mycket per stick som ett trumfspel. Bjud det med toppkort i flera färger.
Grand är helt enkelt whist utan trumf.
Nolo – så få stick som möjligt
Nolo vänder på hela målet. Även här spelas det utan trumf, men nu vill ingen ta stick, och det är sidan med färst stick som får poängen — ett poäng per stick under sju.
Tanken känns igen från Hjärter, där man också lägger undan de höga korten och hoppas slippa sticken. Ess och kungar blir plötsligt en belastning.
I nolo är alltså den sämsta handen den bästa.
Trumf – givaren väljer färg
Säger partnern varken grand eller nolo hamnar valet hos givaren, som nämner en färg. Den färgen är trumf under hela given och slår alla andra färger, hur höga kort de än innehåller.
Inom varje färg är ess högst, sedan kung, dam, knekt och därefter siffrorna ned till tvåan. En liten trumftvåa tar alltså ett stick där ett ess i annan färg är utspelat.
Trumf är budet för den som har längd men saknar toppar.
Utspel och stick: färgtvång, inte stickstvång
Förhand spelar ut vilket kort som helst till första sticket. De övriga följer medsols och måste bekänna färg, alltså lägga ett kort i samma färg som utspelet, så länge de har ett sådant kort kvar på handen.
Något tvång att sticka över finns däremot inte. Har du färgen får du lägga vilket kort som helst i den, högt eller lågt, och det gör att man kan spara sina toppar till senare stick.
Saknas färgen är valet fritt: antingen trumfar man, om given spelas i trumf, eller så sakar man ett kort ur en färg man vill bli av med. Sticket vinns av högsta trumfen, och finns ingen trumf i sticket av högsta kortet i utspelsfärgen.
Följ färg när du kan, lägg vad du vill när du inte kan.
Avräkningen: poäng per stick över sex
Sex stick är nollpunkten. Den sida som tar flest stick får ett poäng för varje stick över sex, och i nolo räknas i stället stick under sju.
Tretton stick kan aldrig delas jämnt, så en sida får alltid minst ett poäng per giv. Även den sida som förlorade budet kan alltså vinna givens poäng, om den tar sju stick eller fler. Skriv upp resultatet direkt, innan korten blandas om, och läs av överskottet i lugn och ro.
Poängtabellen i priffe
Poängen per stick beror på spelform. Den vanligaste tabellen i svenska hem ser ut så här.
| Spelform | Räknas från | Poäng |
|---|---|---|
| Trumf | Stick över sex | 1 poäng per stick |
| Grand | Stick över sex | 2 poäng per stick |
| Nolo | Stick under sju | 2 poäng per stick |
Åtta stick i trumf ger alltså två poäng, medan åtta stick i grand ger fyra. Tar en sida bara fyra stick i nolo blir det tre stick under sju, alltså sex poäng. Värdena varierar något mellan hem, så bestäm tabellen innan första given.
Dubbling i grand och nolo
Många familjer låter motståndarsidan dubbla ett bud i grand eller nolo innan utspelet. Dubblas budet räknas alla poäng i given med två, oavsett vem som till slut tar flest stick.
Regeln används långt ifrån överallt, och den gör partierna betydligt kortare eftersom en enda giv kan avgöra hela ställningen. Dubbla bara med en hand som verkligen håller sju stick, annars går poängen åt andra hållet. Kom överens om saken i förväg.
Partiet: först till åtta poäng
Ett parti går i de flesta hem till åtta poäng, ibland till tio. Sidorna spelar giv efter giv, given roterar ett steg medsols varje gång, och den sida som först når gränsen vinner partiet.
Vinner samma sida två partier i rad brukar det kallas att de har tagit rubbern, precis som i whist. Byt gärna partner mellan rubbrarna om ni är fler än fyra vid bordet.
Ett parti tar ungefär tre kvart, och en hel rubber knappt två timmar.
Regelbok 2: Norsk whist – kusinen med samma bud
Norsk whist är en nära släkting där samma två bud finns kvar — grand och nolo — men trumf har tagits bort helt.
Varianten spelas i hela Norden och beskrivs ofta som den internationella formen av samma idé. Kapitlet nedan tar den i sin helhet.
Given och bordet i norsk whist
Uppställningen är densamma som i den svenska varianten: fyra spelare, två fasta par som sitter mitt emot varandra, och en vanlig lek på 52 kort.
Korten delas ut ett i taget tills alla har tretton, och given roterar medsols. Skillnaden mot priffe ligger alltså inte i given utan i vad man får bjuda.
Budgivningen: grand eller nolo, aldrig trumf
Här börjar budgivningen hos förhand, spelaren till vänster om givaren, och går sedan medsols runt bordet. Var och en får säga grand, nolo eller pass.
Trumf finns inte som alternativ i norsk whist, vilket gör att alla givar spelas i en av två former. Den som säger grand åtar sig att ta minst sju stick tillsammans med sin partner, och den som säger nolo förbinder sig i stället att ta så få som möjligt.
Passar alla fyra spelas given vanligen som nolo, utan att någon sida har bundit sig. Två bud, ingen trumf — det är hela budgivningen.
Sticken i grand: första utspelet från vänster
När någon har sagt grand görs det första utspelet i regel av spelaren till vänster om den som bjöd, inte av förhand. Sedan följer spelet vanlig gång: färgtvång, inget tvång att sticka över, och högsta kortet i utspelsfärgen tar sticket.
Budsidan behöver sju stick för att klara sitt åtagande. Motståndarna behöver sju för att fälla budet, och varje extra stick räknas.
Sticken i nolo: spelas som misär
I nolo vill ingen ta stick. Given spelas utan trumf, färgtvånget gäller som vanligt, och den sida som samlar på sig färre stick än motståndarna får poängen.
Höga kort blir en belastning: ett ess måste bekännas när färgen spelas ut och drar då oundvikligen till sig sticket. Lägg de låga korten sist och de höga när du ändå tvingas.
Nolo är alltså misär i par.
Avräkningen: 2 poäng per stick
Poängen i norsk whist räknas i steg om två. I grand får budsidan vanligen två poäng för varje stick över sex, och faller budet går motsvarande poäng i stället till motståndarna — i många hem med dubbelt straff, eftersom sidan lovade något den inte höll.
Nolo räknas på samma sätt fast åt andra hållet: två poäng per stick under sju till den sida som tog färre stick. Sju–sex ger alltså två poäng, och nio–fyra ger sex.
Skriv poängen efter varje giv, annars blir totalen svår att reda ut.
Bonusar för storslam och sjustick
Många spelar med bonus för de riktigt extrema givarna. Tar en sida alla tretton stick i grand utgår en extra poängklump utöver de vanliga sticken, och samma sak gäller när en sida i nolo lyckas hålla sig till noll stick av sju.
Bonusens storlek varierar från sällskap till sällskap, men den ligger ofta i nivå med vad ett helt vunnet grandbud ger. Bestäm den i förväg, så slipper ni räkna om.
Priffe mot norsk whist – skillnaderna i en tabell
Skillnaderna handlar om vem som bjuder, om trumf alls finns med och hur mycket ett stick är värt.
| Regel | Priffe (svensk form) | Norsk whist |
|---|---|---|
| Vem bjuder | Givarens partner, därefter givaren | Förhand, sedan medsols runt bordet |
| Trumf tillåten | Ja, givaren väljer färg | Nej, aldrig |
| Poäng per stick | 1 i trumf, 2 i grand och nolo | 2 i både grand och nolo |
| Partigräns | Vanligen 8 poäng, ibland 10 | Överenskommen summa, ofta högre |
| Dubbling | Husregel i grand och nolo | Ersätts av dubbelt straff vid fall |
Kort sagt: priffe har trumf och ett kort parti, norsk whist har två bud och tyngre poäng. Väljer ni den ena formen en kväll är det lätt att byta till den andra nästa, eftersom sticken spelas likadant.
Kortens rang i grand, nolo och trumf
Ess är högst i alla tre spelformerna, och rangordningen ändras aldrig av vilket bud som har lagts.
Ordningen inom en färg är ess, kung, dam, knekt, tio och sedan nedåt till tvåan, som är lägst. Det gäller lika i grand, i nolo och i den färg som är trumf.
Det enda trumfbudet ändrar är förhållandet mellan färgerna: en trumftvåa slår ett ess i en annan färg, men inte trumfess. I nolo är ett ess alltså inte ett bra kort — det är fortfarande högst, och det är just problemet.
Ett parti i priffe, stick för stick
Ett genomspelat exempel gör resten av reglerna konkreta. Nord ger, Öst är förhand, och Nord–Syd sitter som par mot Öst–Väst. Följ med i de två avsnitten nedan, så ser ni hur budet, färgtvånget och avräkningen hänger ihop i praktiken.
Budet och de första sticken
Syd, givarens partner, har spader ess och kung, hjärter ess, klöver ess och dam samt en handfull småkort. Fem säkra stick och ett par halvsäkra räcker gott, och Syd säger grand.
Öst spelar ut hjärter sex, fjärde högsta i sin längsta färg. Syd tar sticket med ess, och därmed står det 1–0 till budsidan.
Andra sticket spelar Syd spader kung. Alla följer färg, och kungen håller. Tredje sticket går på spader ess, och Väst måste redan saka en ruter eftersom spadern är slut hos honom.
Fjärde sticket blir Syds tredje spader, som Nord tar över med dam. Sedan vänder det: Nord spelar ruter, Öst lägger kung och tar sticket, och Öst fortsätter med ruter ess. Efter sex stick står det 4–2 till Nord–Syd.
Slutspelet och avräkningen
Öst spelar en tredje ruter, som Väst tar hem med dam. Ställningen är 4–3, och nu återstår sex stick där klövern avgör.
Väst växlar till klöver knekt. Syd täcker med dam och sticket är hans, och när klöver ess kommer strax efter faller motståndarnas sista höga kort. Nords två små klöver blir därmed fria stick i slutet, och de sista hjärtersticken delas jämnt.
Slutresultatet blir 8–5 till Nord–Syd. Två stick över sex i grand ger fyra poäng, som skrivs upp innan korten samlas ihop. Sedan går given vidare till Öst.
Taktik vid budet
Budet avgör given oftare än spelet gör: välj den spelform som passar korten du faktiskt har på handen.
De tre avsnitten nedan tar en spelform i taget och ger enkla tumregler att räkna på.
När ska partnern säga grand?
Grand kräver toppkort, eftersom ingen trumf finns att ta stick med. En tumregel är två ess och två kungar, gärna spridda över tre färger, eller en lång färg med ess och kung i topp och något att komma in på.
Räkna säkra stick innan du säger något: ess är ett stick, ess och kung i samma färg är två, och en femkortsfärg med toppar kan ge tre eller fyra om färgen går ut jämnt. Kommer du upp i fem egna stick brukar partnerns hand fylla på till sju.
Under fem säkra stick är grand ett vad, inte ett bud.
Nolo med en lång låg färg
Nolo passar handen som ser hopplös ut i alla andra former. Många småkort under åtta, inga ess och helst en riktigt lång färg med bara låga kort — då kan du bekänna gång på gång utan att ta ett enda stick.
Kungar och damer är den verkliga faran. En ensam kung tvingas fram så snart färgen spelas ut några varv, och då hamnar sticket hos dig.
Titta också på partnerns tidigare bud: nolo är ett lagbud, och två höga händer mitt emot varandra faller nästan alltid.
Trumf: räkna dina stick innan du väljer
Trumfbudet hör hemma hos givaren som har längd men få toppkort. Fem kort eller mer i samma färg är utgångspunkten, och sex är klart bättre än fem.
Längd väger tyngre än höjd i trumf. Sex hackor i en färg tar ofta fyra eller fem stick när motståndarnas trumf är slut, medan tre höga kort i tre olika färger sällan ger mer än tre.
Räkna ihop trumfsticken plus dina säkra ess innan du nämner färgen, och välj den längsta färgen om två ligger nära varandra.
Taktik i spelet
Spelet handlar om att spara sina höga kort till rätt stick och att låta partnern förstå vad du håller i handen.
Fyra vanor räcker långt, och de tre första kommer direkt från whistbordet.
Utspelet: fjärde högsta i längsta färg
Det klassiska whistutspelet är fjärde högsta kortet i din längsta färg. Har du dam, tia, sju och fem i hjärter spelar du alltså ut femman, vilket berättar för partnern att du har minst fyra kort i färgen.
Utspelet lockar också fram motståndarnas höga kort tidigt, så att dina egna mellankort blir stick senare i given. I nolo gäller det omvända: spela lågt, och helst från en färg där du har många kort och inget högt.
Ett genomtänkt första kort är halva försvaret.
Signaler till partnern
Korten du sakar och lägger säger mer än du tror. Lägger du först ett högre och sedan ett lägre kort i samma färg — hög-låg — visar det intresse för färgen och ber partnern spela den igen.
Låg-hög betyder tvärtom att färgen inte hjälper dig. Samma signal fungerar när du sakar: kasta först från den färg du helst blir av med.
Spela tillbaka partnerns färg när du kommer in, om inte något tydligt talar emot det. Två spelare som läser varandra tar regelbundet ett stick mer per giv än två som gissar.
Att ducka i nolo
Att ducka betyder att medvetet lägga ett lägre kort än det som redan ligger i sticket, trots att du hade kunnat ta det. I nolo är det själva grundtekniken.
Har du kung och två små i en färg lägger du en av småorterna första gången färgen spelas, och gärna andra gången också. Kungen blir farlig först när färgen är slut hos de andra, och då gäller det att den redan har fallit under någons ess.
Duckningen kostar ingenting och kan spara flera stick på en enda giv.
Räkna trumfen
Tretton kort finns i trumffärgen. Har du sex och partnern visar tre är fyra kvar hos motståndarna, och två trumfdrag brukar räcka för att rensa bordet.
Dra inte ut trumfen i onödan: behöver du trumfa en förlorare i en kort färg måste några trumf finnas kvar. Räkna varje gång färgen spelas, så vet du när dina små trumf har blivit stick. Tumregeln är två drag mot fyra utestående trumf, tre drag mot fem.
Vanliga fel vid stickspelet
Tre misstag återkommer vid nästan varje köksbord, och alla tre går att bygga bort med en enkel vana.
De handlar om färgtvånget, om sticken på bordet och om räkningen på slutet.
Att inte följa färg
Att lägga ett kort i annan färg trots att man har utspelsfärgen kvar kallas revoke. Felet upptäcks ofta först flera stick senare, när kortet dyker upp i en hand som borde ha varit tom.
Vanligast är att sticket lämnas tillbaka och att den felande sidan mister ett eller ett par poäng till motståndarna. I hemmavarianter rättas felet ofta bara om det upptäcks under samma giv. Sortera handen i färger direkt efter given, så händer det sällan.
Att glömma vem som tog sticket
Sorlet gör att bordet tappar räkningen, och sedan går diskussionen om vem som egentligen tog sticket före.
Lösningen är gammal och enkel: låt den som vann sticket vända ihop det och lägga det framför sig, med långsidan mot sig själv. Motståndarnas stick läggs tvärtom. Då syns fördelningen på bordet.
Att räkna stick fel vid avräkningen
Tretton stick är lätt att räkna en gång för mycket eller för lite när båda sidor talar samtidigt.
Lägg sticken i rader om sex framför er. Överskottet blir då synligt på en gång: ligger två stick utanför raden har sidan åtta stick och två poängs överskott. Räkna högt tillsammans innan siffran skrivs upp, så slipper ni rätta protokollet i efterhand.
Husregler i svenska familjer
Priffe har levt vidare i hemmen snarare än i klubbarna, och det märks på reglerna. En vanlig variant är att bara givaren får nämna trumf, medan partnern uteslutande väljer mellan grand och nolo — turordningen blir då ännu enklare att komma ihåg.
Andra sällskap spelar misär-priffe, där varje giv går i nolo och trumf aldrig förekommer. En tredje variant räknar poäng per taget stick i stället för per stick över sex, vilket ger högre siffror och kortare partier. Samma sorts lokala varianter finns i Plump, där varje hem har sin egen poängtabell.
Skriv upp era husregler på insidan av kortasken, så börjar ingen kväll med en diskussion om poängtabellen.
Priffe för tre och för fem
Grundformen kräver fyra spelare, men båda avstegen går att lösa vid bordet.
Är ni tre brukar en blind hand läggas upp mitt på bordet. Den delas ut som en fjärde hand och spelas öppet av den som har budet, ungefär som träkarlen i bridge. Fördelningen blir mer förutsägbar, och budgivningen bör hållas försiktig.
Är ni fem sitter en spelare över varje giv och kliver in nästa, så att alla får vila i tur och ordning. Den som vilar bör hålla protokollet. Fler alternativ finns bland kortspel för tre personer.
Från whist till bridge – priffes plats i historien
Namnet priffe kommer av préférence, ett franskt ord som betyder företräde och som gav namn åt en hel familj kortspel i Europa. Släkten är stor: préférence spelades i olika former i både Frankrike, Ryssland och Centraleuropa, och namnet vandrade med spelen.
I Sverige blev priffe ett folkligt sällskapsspel under 1800-talet, i en tid när whist var det stora kortspelet i borgerliga hem. Kombinationen av whistens stickspel och ett kort bud gjorde spelet snabbare än whist och lättare att lära ut, vilket förklarar varför det spreds i hemmen snarare än i klubbarna.
Utvecklingslinjen mot bridge går via samma idé. Whist fick först ett enkelt val av trumf, sedan en riktig budgivning och en öppen hand, och de mellanstegen liknar det priffe gör: någon vid bordet bestämmer spelform innan utspelet. Den vägen anses ofta ha gått genom Ryssland och östra Medelhavet innan bridgen nådde England.
Priffe är därmed ett mellanled mellan whist och bridge, inte en sidogren.
Släktingarna: whist, vira och bridge
Tre spel står priffe närmast, och alla tre bygger på stick i par eller mot varandra.
Whist är förebilden: fyra spelare, två par, tretton kort var och poäng per stick över sex, men utan bud. Bridge är arvtagaren, med en utvecklad budgivning, kontrakt och en öppen hand på bordet. Vira är det svenska storspelet för tre, betydligt mer invecklat, med en lång rad budformer och ett eget språk vid bordet.
Vill ni ha något enklare mellan varven finns gott om alternativ bland våra sidor om kortspel för två.
Frågor som dyker upp under avräkningen
Diskussionerna kommer nästan alltid när poängen ska skrivas upp. Nedan står de sju frågor som brukar avgöras vid bordet, med korta svar att luta sig mot.
Hur många stick behöver man i grand?
Sju stick av tretton. Sex stick är nollpunkten i priffe, så budsidan måste ta minst ett stick över den gränsen för att få poäng. Varje ytterligare stick är värt två poäng i grand. Tar sidan nio stick blir det alltså tre över sex och sex poäng till budsidan.
Får man bjuda trumf i norsk whist?
Nej. Norsk whist har bara två bud, grand och nolo, och båda spelas utan trumf. Vill ni ha en trumffärg med i spelet är det den svenska priffevarianten ni ska välja, där givaren nämner färgen om partnern avstår från att säga grand eller nolo.
Kan man spela priffe med två?
Inte i standardform. Priffe bygger på fyra händer om tretton kort och två fasta par, och båda delarna faller när ni bara är två. Spela hellre gin rummy, som är byggt för två spelare från början. Fler förslag finns bland våra kortspel för två.
Är ess högt i nolo?
Ja, ess är alltid högst, oavsett spelform. Det är just därför ess är ett dåligt kort i nolo: när färgen spelas ut måste du bekänna, esset tar sticket och sticket vill du inte ha. En hand utan ess är den bästa nolohanden du kan få.
Vem spelar ut först?
Förhand, alltså spelaren till vänster om givaren, gör det första utspelet i priffe. Därefter tar den som vann föregående stick nästa utspel. I norsk whist gäller en annan ordning vid grandbud, där utspelet vanligen kommer från spelaren till vänster om den som bjöd.
Vad händer om alla stick blir 6–7?
Sidan med sju stick får ett poäng i trumfspel, eftersom ett stick ligger över sex. I grand blir samma fördelning två poäng. Tretton stick kan inte delas jämnt, så varje giv ger alltid minst ett poäng till någon av sidorna.
Spelet går till 500 – eller det ni kommer överens om
Priffe räknas i små tal, inte i hundratal. Ett parti går i de flesta hem till åtta poäng, ibland tio, och tar då ungefär 45 minuter. Vill ni spela längre höjer ni gränsen eller spelar bäst av tre partier. Bestäm summan innan första given.