Kortleken som ligger i köksskåpet har omkring 600 år av resande bakom sig. Den kom från Kina via Persien och Egypten, byttes om i Italien, ritades om i Tyskland och fick sin slutgiltiga form i Frankrike innan den nådde Sverige.
Här följer vi kortspelens historia land för land och jämför hela tiden med den lek och de spel svenska läsare redan kan. Du vinner mest på att se mönstret: den som förstår varför färgerna ser ut som de gör läser också nya regler snabbare.
Så här går det till: kortens väg till Sverige i sju steg
Korten rörde sig österifrån västerut i sju tydliga etapper, från kinesiska bladspel på 800-talet till svenska familjespel på 1900-talet.
- Kina, 800-talet. Papperstillverkningen gör tunna, tryckta blad möjliga. De första bladspelen nämns vid det tangkinesiska hovet och spelas om pengar.
- Persien och Mamluk-Egypten, 1200–1300-tal. Korten får fyra färger och ett fast antal om 52 blad. Här läggs grunden för allt vi spelar i dag.
- Italien, 1370-talet. De första säkra beläggen i Europa dyker upp. Inom några år förbjuder både Florens och Bern spelet, vilket bara visar hur snabbt det spred sig.
- Tyskland, 1400-talet. Tyska kortmakare byter ut de arabiska färgerna mot löv, ekollon, hjärter och bjällror och kortar leken till 32 blad.
- Frankrike, 1400-talet. Rouen och Lyon trycker hjärter, ruter, spader och klöver med enkla schabloner i två kulörer. Priset per lek sjunker kraftigt och den franska leken tar marknaden.
- Sverige, 1500-talet. Korten kommer in som import via Tyskland och Nederländerna, först till hovet och borgarhemmen, sedan vidare nedåt i samhället.
- 1700–1900-tal. Salongernas vira och skruv blir 1900-talets köksbordsspel: plump, skitgubbe, kille och senare Uno.
Sju steg, ungefär elva sekler och en enda vinnare bland alla färgsystem – det franska. Marginalen låg inte i reglerna utan i tryckkostnaden: den lek som gick snabbast att trycka fick flest spelare, och flest spelare gav i sin tur flest spel.
Värt att lägga på minnet är att strukturen aldrig ändrades under resan. Fyra färger och tretton valörer fanns på plats redan i Egypten, och allt som hände i Europa handlade om bilder, antal blad och pris. Det är därför en svensk lek och en gammal mamluklek kan spela samma spel.
Faktaruta: kortleken då och nu
Mamlukleken hade redan 52 kort och fyra färger, men bara tre klädda kort per färg och inga kvinnliga figurer. Korten målades för hand och kostade som ett konstverk. Dagens lek har 52 blad, fyra färger, tolv klädda kort och två jokrar, tryckt maskinellt i miljonupplagor. Mer om värden och färger finns på sidan om kortleken och dess 52 kort.
Kina, Persien och den första kortleken
Kortspel uppstod i Kina under 800-talet, när billigt papper gjorde det möjligt att trycka små blad i serier. Vägen därifrån till Europa gick över Persien och Egypten, och varje anhalt lämnade sitt avtryck i leken.
Skillnaden mot dagens kortlek
De kinesiska pengakorten byggde på pengar i stället för på symboler. Färgerna var mynt, snören av mynt, myriader av snören och ett fjärde värde ovanpå det – ett system som räknar uppåt i tiopotenser i stället för att dela upp leken i fyra likvärdiga fack.
| Kinesiska pengakort | Dagens franska lek |
|---|---|
| Mynt, snören, myriader, tiotusentals | Hjärter, ruter, spader, klöver |
| Färgerna bygger på stigande penningvärde | Färgerna är likvärdiga, värdet ligger i valören |
| Ofta 38–40 smala blad | 52 blad plus jokrar |
| Träblockstryck på papper | Offsettryck på plastad kartong |
Utan kinesisk papperstillverkning hade spelet aldrig lämnat hovet. Pergament var för dyrt för något man slänger på bordet och blandar tusen gånger, och först när papperet kom västerut via arabvärlden blev korten en vara som vanligt folk kunde köpa.
Mamlukernas kort
Den avgörande länken är en egyptisk lek från mamluktiden, bevarad i Istanbul. Den har 52 kort fördelade på fyra färger: bägare, mynt, svärd och polostavar. Varje färg löper från ess till tio och toppas av tre klädda kort – malik, na’ib malik och thani na’ib, alltså kung och två ställföreträdare.
Räkna efter: 4 × 13 = 52. Exakt samma matematik som i leken du blandar i kväll. Européerna behövde bara byta bilder, inte struktur, och det är därför övergången gick så fort. Damen tillkom senare i Europa och sköt upp antalet klädda kort från tolv till sexton i en full lek.
Europa får kort på 1370-talet
Kortspel når Europa omkring 1370, troligen via handelsvägarna mellan Egypten, Katalonien och de italienska sjöstäderna.
De första säkra notiserna kommer inom loppet av några få år: kortförsäljning i Katalonien, förbud i Florens 1377 och i Bern samma årtionde, och en schweizisk munks utförliga beskrivning av spelet. Förbud utfärdas sällan mot något ovanligt. Att myndigheterna reagerade så snabbt betyder att korten redan fanns i varje krog.
Spridningstakten är imponerande även med dagens mått. På knappt trettio år gick kortleken från okänd till förbjuden i halva Europa, och den drev på samma sätt som alla spel med insats: pengar på bordet skapar spelare.
Drivkraften var handeln. Sjöfarare, legosoldater och köpmän bar med sig lekar mellan hamnarna, och en lek väger ingenting i en packning. Där tärningsspelen krävde tur i varje kast gav korten dessutom utrymme för skicklighet, vilket gjorde dem attraktiva för den som ville vinna på annat än ren tur.
Italienska och spanska färger jämfört med våra
Italien och Spanien behöll mamlukfärgerna nästan oförändrade och gjorde om polostaven till en klubba, eftersom polo var okänt i Europa. De lekarna används än i dag i Neapel, Sicilien och stora delar av Latinamerika.
| Italiensk-spansk färg | Svensk motsvarighet | Ursprung |
|---|---|---|
| Coppe / copas (bägare) | Hjärter | Mamlukernas bägare |
| Denari / oros (mynt) | Ruter | Mamlukernas mynt |
| Spade / espadas (svärd) | Spader | Mamlukernas svärd |
| Bastoni / bastos (klubbor) | Klöver | Polostaven, omtolkad |
Den spanska leken har normalt 40 eller 48 kort och saknar tior eller nior, vilket ändrar hela poängräkningen i spel som truco. Den italienska leken saknar också dam och har i stället två manliga figurer under kungen. För en svensk spelare betyder det att kortvärdena måste läras om från grunden innan första given.
Tyska kortleken: löv, ekollon, hjärter och bjällror
Ett tyskt kortspel spelas ofta med en helt egen lek. Tyska kortmakare valde bort de sydeuropeiska symbolerna redan på 1400-talet och satte in fyra motiv från jakt och lantliv: löv, ekollon, hjärter och bjällror.
Leken har 32 eller 36 blad. Där vi har knekt och dam har tyskarna Unter och Ober, två manliga figurer som skiljs åt av var färgsymbolen sitter – nedtill respektive upptill i bilden. Damen saknas helt.
Konsekvensen är konkret vid bordet: en tysk lek ger 32 kort till fyra spelare, alltså åtta kort var, och spelet blir snabbare och hårdare än en omgång med 52 blad. Det är därför skat och schafkopf har så snäv budgivning. Bayern, Franken och delar av Österrike håller fast vid de tyska färgerna än i dag, medan norra Tyskland i praktiken har gått över till franska bilder.
Franska färgerna vann – därför spelar vi med hjärter och spader
Ett franskt kortspel från 1400-talet gav oss det system vi använder än i dag. Rouen och Lyon förenklade de tyska motiven till fyra platta former: hjärter, ruter, spader och klöver.
Vinsten var ekonomisk. Två kulörer i stället för fyra, enkla konturer och schablonmålning i stället för handmålning sänkte kostnaden per lek dramatiskt. En kortmakare i Rouen kunde producera mångdubbelt fler lekar per dag än en tysk konkurrent med detaljerade träsnitt.
Därför exporterades den franska leken till England och vidare till Norden, och därför spelar vi Hjärter med röda hjärtan och svarta spader. Billigast tryck vann – inte vackrast bild.
Namnen förvirrar än i dag. Spader kommer från italienskans svärd men avbildas som ett blad, och klöver heter clubs på engelska trots att symbolen är en treklöver. Bilden är fransk, ordet italienskt.
Korten kommer till Sverige
Kortleken når Sverige under 1500-talet, i första hand som importvara från tyska och nederländska tryckerier.
Notiserna är till en början spridda: inköp till hovet, förmaningar mot spel om pengar och enstaka omnämnanden i räkenskaper. Under 1700-talet blev korten en statlig inkomstkälla genom en särskild stämpelavgift, som togs ut per lek och märktes på ett av korten. Staten tjänade alltså pengar på varje omgång som spelades.
Spelandet följde samma mönster som ute i Europa: först hovet och adeln, sedan borgerskapet och till sist bondesamhället. Prästerskapet varnade återkommande för spel om pengar, men förbuden bet lika dåligt här som i Florens. När en lek kostade mindre än en dagslön fanns det inte längre någon spärr kvar.
Kortmakare i Stockholm
Inhemsk tillverkning kom i gång på allvar under 1600- och 1700-talen, då kortmakare i Stockholm började trycka lekar för den svenska marknaden i stället för att förlita sig på import.
Under 1800-talet flyttade produktionen delvis till Eskilstuna, där Öbergs blev det namn de flesta svenskar förknippar med kortlekar (verifiera). Långt in på 1900-talet var svensktryckta lekar standard i hemmen, med stämpelmärket kvar som ett litet spår av skatten. Äldre svenska lekar går ofta att datera just med hjälp av det märket, eftersom utformningen ändrades flera gånger.
Vira – Sveriges eget spel
Vira är det närmaste Sverige kommer ett eget nationalspel. Det konstruerades omkring 1810 i en krets kring diplomaten Alexis von Rehausen (verifiera) och blev under resten av 1800-talet en självklarhet i svenska salonger.
Spelet har tre spelare, en vanlig lek om 52 kort och en budgivning som är betydligt mer detaljerad än bridgens. Buden trappas uppåt i nivåer, och den spelare som tar på sig kontraktet spelar ensam mot de två andra. Marginalerna är små: ett bud för högt kostar dyrt i poängräkningen.
Vira spelas fortfarande i sällskap och klubbar, men antalet aktiva spelare är i dag en bråkdel av vad det var för hundra år sedan. Att lära sig grunderna tar en kväll; att lära sig buden tar betydligt längre, och det är sannolikt en av förklaringarna till att bridge sprang om.
Skruv: svenskt kortspel som härstammar från Ryssland
Skruv är det svenska kortspel som härstammar från Ryssland. Namnet är en direkt översättning av ryskans vint, som betyder just skruv, och spelet kom hit under senare delen av 1800-talet.
Vint var i sin tur ett mellanled mellan whist och bridge: budgivning om trumffärg, fyra spelare i två par och poäng som skruvas uppåt varv efter varv. I Sverige låg skruv på topp kring sekelskiftet 1900 och trängdes sedan undan av bridgen, som erbjöd samma tävlingsmoment med tydligare regler.
Den som letar efter ett svenskt kortspel från Ryssland hittar alltså skruv – och en rak linje vidare till dagens bridgeklubbar. Skruvreglerna trycktes i svenska spelböcker under flera decennier, vilket gör spelet lätt att spåra i äldre litteratur.
Skitgubbe, plump och andra hemvävda
Vid sidan av salongsspelen växte en flora av hemvävda spel fram, ofta utan tryckta regler och med varianter som skilde sig från kök till kök.
Skitgubbe är ett svenskt tvåfasspel där man först samlar kort och sedan gör sig av med dem; den som blir sittande med sista kortet förlorar. I engelskspråkiga källor förekommer namnet Skitgubbe, ibland tillsammans med det finska Mustamaija. Plump bygger i stället på exakta bud: du säger hur många stick du tar och straffas för varje avvikelse. Femkort och priffe hör till samma hemvävda familj, liksom mer moderna sällskapsspel som Stress.
Gemensamt för dem alla är att reglerna aldrig fastställdes centralt. Två familjer kan spela samma spel med olika poäng, olika antal givar och olika straff, och den som kommer på besök gör klokt i att fråga före första given i stället för efter.
Skillnaden mellan vira och bridge
Båda spelen bygger på bud och stick, men de skiljer sig på nästan varje punkt som betyder något vid bordet.
| Moment | Vira | Bridge |
|---|---|---|
| Antal spelare | 3, var och en för sig | 4, två par |
| Budgivning | Många nivåer, ensamspel mot två | Trappa i färg och nivå, par mot par |
| Trumf | Bestäms av budet | Bestäms av kontraktet, sang möjlig |
| Poäng | Marker och pott | Poäng över och under strecket |
| Status i dag | Litet men aktivt sällskap | Internationell tävlingssport |
Den som spelar bridge känner alltså igen principen men inte bordet: tre spelare i stället för fyra ändrar hela taktiken.
Tyskt kortspel: skat och dess släkt
Skat är Tysklands nationalspel och räknas som ett av världens mest genomtänkta kortspel för tre spelare.
Det växte fram i Altenburg i Thüringen under 1810-talet, i en krets som blandade element från tarok, schafkopf och l’hombre. Leken har 32 kort, tre spelare deltar och två kort läggs undan i den så kallade skaten. Budgivningen handlar om vem som får spela ensam mot de andra två, och den som bjuder högst tar också risken. Tyska skatklubbar räknar i dag sina medlemmar i tiotusental, och spelet har ett eget regelverk som revideras centralt.
Poängen räknas på ett sätt som inte har någon motsvarighet i svenska spel: kortens värde i given multipliceras med en faktor som beror på vilken trumffärg som gäller och hur många toppkort spelaren har i rad. Ett bud som ligger en enda nivå för högt kan förvandla en vunnen giv till minuspoäng.
Skat jämfört med bridge
Skat är ett solospel, bridge ett parspel. Den skillnaden styr allt annat, från budgivningens logik till hur mycket information du vågar avslöja med ditt första utspel.
| Moment | Skat | Bridge |
|---|---|---|
| Budgivning | Auktion i poängvärden, högsta bud spelar | Auktion i färg och nivå |
| Princip | En mot två | Två mot två |
| Kortlek | 32 kort | 52 kort |
| Kort per spelare | 10 plus 2 i skaten | 13 |
| Trumf | Väljs av ensamspelaren | Följer av kontraktet |
I skat spelar du varannan giv ensam mot två motståndare som samarbetar fritt. I bridge har du alltid en partner, och den som spelar ut sitt kort i fel ordning straffar sig själv lika mycket som motståndarna.
Schafkopf och doppelkopf
Schafkopf spelas främst i Bayern och är skats äldre släkting, med fyra spelare som paras ihop av vilka kort de har på hand. Doppelkopf är den nordtyska motsvarigheten och använder två hopslagna korta lekar, alltså 48 kort där varje blad finns i dubbel uppsättning. Båda spelen bygger på samma tyska färger och samma stickprincip som skat. Doppelkopf har dessutom regler för hur lika kort slår varandra, eftersom varje blad finns i två exemplar och två identiska kort kan mötas i samma stick.
Franskt kortspel från piquet till belote
Frankrike har gett oss både färgerna och några av Europas mest långlivade spel.
Piquet är belagt redan på 1500-talet och spelas av två personer med 32 kort, med poäng för sekvenser och färgmajoriteter innan sticken börjar. Écarté blev 1800-talets snabba kasinospel. Belote slog igenom i början av 1900-talet och är i dag Frankrikes mest spelade kortspel, med par, trumfval och poäng för specifika kortkombinationer. Tarotkorten, som i Sverige mest förknippas med spådom, används i Frankrike framför allt som ett vanligt sällskapsspel med 78 kort.
Piquet är intressant för svenska spelare av ett annat skäl: det är ett av få klassiska spel byggt uteslutande för två personer, och poängen delas mellan en räknefas och en stickfas. Belote gick den motsatta vägen och blev ett folkspel för fyra vid kaféborden, med ett vokabulär av egna termer som fortfarande lärs ut muntligt.
Belote mot svensk whist
Belote är kortare, hårdare och mer poängtätt än den whist svenska sällskap spelade under 1800-talet.
| Moment | Belote | Svensk whist |
|---|---|---|
| Kortlek | 32 kort | 52 kort |
| Trumf | Väljs efter budgivning | Vänds upp från talongen |
| Poäng | 162 per giv plus meldningar | Ett poäng per stick över sex |
| Kortordning | Knekt och nia högst i trumf | Ess högst i alla färger |
Den omkastade kortordningen i trumf är det som ställer till det mest för nybörjare. En knekt som normalt ligger i mitten blir plötsligt givens starkaste kort, och den som glömmer det tappar stick han eller hon borde ha tagit.
Kortspel på engelska: whist, bridge och plump
De engelska spelen dominerade världens kortbord i tvåhundra år, från whist till kontraktsbridge.
Whist växte fram i England under 1600-talet ur enklare stickspel och fick sin första stora regelbok när Edmond Hoyle gav ut sin whistavhandling 1742. Boken sålde i sådana upplagor att uttrycket ”enligt Hoyle” blev synonymt med korrekt spel. Omkring 1890 nådde en ny variant London via Ryssland och Turkiet, och den kom att kallas bridge.
Whistens styrka var enkelheten. Fyra spelare, 52 kort, tretton stick och ett poäng för varje stick över sex – reglerna fick plats på en sida. Kortspel på engelska spreds sedan med det brittiska imperiet, och samma grundprincip dyker upp i allt från svensk priffe till amerikansk bridge och sydasiatiska varianter.
Vad heter plump på engelska?
Plump kortspel heter på engelska Oh Hell, och förekommer också som Nomination Whist och Oh Pshaw. Budprincipen är identisk: varje spelare säger exakt hur många stick han eller hon tar, och bara den som pricken rätt får full poäng.
| Moment | Svensk plump | Oh Hell |
|---|---|---|
| Antal givar | Ofta upp och ned igen | Oftast bara uppåt eller nedåt |
| Budspärr för given | Vanlig regel | Standardregel |
| Poäng vid rätt bud | 10 plus antal stick | 10 plus antal stick |
| Straff vid fel bud | Noll eller minuspoäng | Oftast noll poäng |
Poängen ligger i noll-buden. Att säga noll och sedan tvingas ta ett enda stick kostar hela given, och just den marginalen gör spelet spännande långt efter att korten är utdelade.
Bridge tar över salongerna
Kontraktsbridge fick sin moderna form 1925, när amerikanen Harold Vanderbilt satte ihop poängsystemet under en kryssning och lade in sårbarhet och slampoäng. Formen slog ut auktionsbridge på några år.
Till Sverige kom bridgen på allvar under 1930-talet, när klubbar bildades i storstäderna och skruv och vira tappade sina spelare. Konkurrensfördelen var tydlig: bridge gick att tävla i, med jämförbara resultat mellan bord. Samma givar kunde spelas om och om igen, och därmed gick skicklighet att mäta i stället för att bara påstås.
I dag organiseras svensk bridge i förbund med tusentals medlemmar och regelbundna mästerskap. Vira och skruv lever vidare i sällskap, men tävlingsspåret tillhör bridgen.
Ryssland och durak
Durak, ryska för dumbom, är Rysslands mest spelade kortspel och bygger på attack och försvar i stället för på stick och bud.
Leken har 36 kort, från sexa till ess. Det understa kortet i talongen vänds upp och bestämmer trumf, och sedan attackerar en spelare medan grannen försvarar sig genom att lägga högre kort i samma färg eller trumfa. Den som till slut sitter kvar med kort på hand är durak. Det finns ingen vinnare i vanlig mening, bara en förlorare – och det är precis den psykologin som gör spelet så envist populärt.
Kortspel från Ryssland har ofta just den formen: du spelar inte för att vinna utan för att slippa förlora. Durak går att spela av två till sex personer och drar sällan över en kvart per omgång.
Durak jämfört med skitgubbe
De två spelen jämförs ofta, eftersom båda handlar om att bli av med sina kort och båda utser en förlorare i stället för en vinnare.
| Moment | Durak | Skitgubbe |
|---|---|---|
| Kortlek | 36 kort | 52 kort |
| Grundprincip | Attack mot försvar | Två faser: samla, sedan göra sig av |
| Trumf | Vänds från talongen | Ingen trumf i grundvarianten |
| Mål | Slippa vara sist med kort | Slippa vara sist med kort |
| Antal spelare | 2–6 | 2–5 |
Släktskapet är alltså mer en fråga om känsla än om regler. Båda spelen straffar den som samlar på sig kort i onödan, och båda avslutas med att en enda person sitter kvar med handen full.
Kortspel i Uruguay, Jamaica och resten av världen
Utanför Europa har korten fått egna nationalspel, ofta med lekar och poängsystem som ser främmande ut för svenska ögon.
Två av dem googlas påfallande ofta i Sverige: truco från Uruguay och kalooki från Jamaica. Båda bygger vidare på europeiska förlagor men har fått regler som inte går att gissa sig till från en svensk kortlek.
Truco – kortspelet från Uruguay och Argentina
Truco är det kortspel från Uruguay som också dominerar i Argentina, Paraguay och delar av Brasilien. Det spelas med spansk lek om 40 kort, där åttor, nior och tior har plockats bort.
Poängen ligger i bluffen. Spelarna höjer insatsen genom att ropa ut bud – truco, retruco, vale cuatro – och motståndaren kan anta, höja eller ge sig. Ropen görs högt och nästan sjungande, och lagkamrater signalerar till varandra med miner och gester som är en accepterad del av spelet. En omgång går till 15 eller 30 poäng, och den som läser motståndaren rätt vinner med små marginaler. Kortordningen är dessutom egen: ess i svärd och klubbor är starkast, följt av sjuor i två färger.
Kalooki på Jamaica
Kalooki är den rummyvariant som brukar kallas Jamaicas nationalkortspel (verifiera). Den spelas med två sammanslagna lekar plus jokrar, alltså över hundra kort, och passar sällskap på fyra till sex personer.
Grundtanken känns igen av alla som spelat rommé: bilda trippar och sekvenser, lägg ned dem och bli av med handen. Skillnaden ligger i kontrakten. Varje giv har ett bestämt krav på hur många trippar och sekvenser som måste ned innan du får lägga ut, och kraven skärps för varje giv. Jokrar och tvåor fungerar som vildkort. Spelet är släkt med den rommé svenska familjer spelar, men kraven per giv gör det betydligt hårdare och ett parti kan dra ut på timmen.
Skillnaden mellan truco och svenska stickspel
Truco liknar inget av de spel svenska sällskap är vana vid, trots att båda bygger på att ta stick.
| Moment | Truco | Svenska stickspel |
|---|---|---|
| Kortlek | 40 spanska kort | 52 franska kort |
| Bluff | Kärnan i spelet | Sällan avgörande |
| Poäng | Insatsen höjs under given | Poäng räknas efter given |
| Lag | Två mot två med signaler | Par eller var för sig |
| Stick per giv | Tre | Ofta tio till tretton |
Tre stick per giv låter futtigt, men det är just korthetens poäng. Hela spänningen ligger i budgivningen mellan sticken, inte i att räkna ut vem som har sista trumfen.
Från salong till kök: 1900-talets sällskapsspel
Under 1900-talet flyttade kortspelen från salongen till köksbordet och blev familjespel snarare än sällskapsliv.
Färgtrycket gjorde lekarna billiga, och samtidigt kom en våg av spel med egen kortlek och egna symboler. Svenska hem lärde sig Chicago kortspel och Kasino vid samma bord där föräldrarna en gång spelat vira, och regelböckerna började tryckas för barn lika mycket som för vuxna.
Två saker drev utvecklingen. Kortleken blev en slitvara i stället för en dyrgrip, och spelen anpassades så att en omgång rymdes på tjugo minuter i stället för en hel kväll. Kortare partier gav fler partier, och fler partier gav spelen deras plats i familjelivet.
Uno och dess ursprung i Ohio 1971
Uno skapades 1971 av Merle Robbins, frisör i Reading i Ohio, efter ett bråk i familjen om reglerna i Crazy Eights – det spel vi i Sverige kallar vändåtta.
Robbins lät trycka den första omgången lekar med egna pengar och sålde dem i sin frisersalong. Grundmekaniken är hämtad rakt från vändåttan: lägg ett kort i samma färg eller med samma siffra, och säg till när du har ett kort kvar. Nyheten var att specialkorten byggdes in i leken i stället för att vila på valörerna. Rättigheterna såldes vidare några år senare och spelet blev en global storsäljare.
Samlarkortspel och appar
Magic: The Gathering lanserades 1993 och skapade en helt ny kategori: samlarkortspel, där varje spelare bygger sin egen lek av köpta kort. Formatet fick digitala efterföljare, bland dem Hearthstone.
Störst räckvidd fick ändå patiensen som följde med Windows från 1990. Den låg förinstallerad på hundratals miljoner datorer och lärde en hel generation att dra kort med musen – sannolikt det mest spelade kortspelet i världshistorien, mätt i antal partier.
Kortspelen har alltså gjort en resa i två riktningar samtidigt: tillbaka till fysiska lekar med samlarvärde och framåt till skärmar där ingen behöver blanda. Grundmekaniken är densamma som i Egypten – fyra färger, stigande valörer och en spelare som ska besegras.
Gamla kortspel du fortfarande kan spela
Tre gamla kortspel med svensk historia går fortfarande att plocka fram på köksbordet: vira, kille och priffe.
Reglerna nedan är korta översikter, inte fullständiga regelverk. De räcker för att komma i gång en kväll, och för den som fastnar finns mer detaljerade utgåvor i äldre spelböcker och hos de sällskap som fortfarande spelar dem.
Vira: grunddragen
Vira spelas av tre personer med en vanlig lek om 52 kort, och varje spelare får sjutton kort medan ett kort blir liggande.
Budgivningen sker i flera nivåer, från de enklaste kontrakten upp till de mest krävande, och den som vinner budgivningen spelar ensam mot de båda andra. Poängen förs med marker mot en pott, och den som misslyckas med sitt kontrakt betalar in i stället för att ta ut. Budordningen skiljer sig något mellan olika regelböcker (verifiera), så det lönar sig att komma överens om vilken utgåva som gäller innan första given.
Ett tips till nybörjare: spela de tre första omgångarna med öppna bud och prata igenom varför var och en bjöd som den gjorde. Vira belönar den som förstår sannolikheterna, och den förståelsen går fortare att bygga med korten uppåt.
Kille – spelet med egen kortlek
Kille spelas med en helt egen svensk lek om 42 kort, känd i Sverige sedan 1700-talet och besläktad med det italienska cuccù.
Korten har figurer i stället för färger: Harlekin, Blaren, Kransen, Husaren, Kungen och flera andra, med en fast rangordning från högsta till lägsta. Turen går runt bordet och varje spelare får antingen byta sitt kort med grannen eller behålla det. När alla har valt visas korten, och den som sitter med lägst kort förlorar en av sina marker. Den som blir av med alla marker är ute.
Killeleken säljs fortfarande i handeln och skiljer sig från allt annat svenskt, eftersom figurerna saknar färger och bara har en rangordning. Partierna är korta, ofta under tio minuter, och passar sällskap på tre till åtta personer.
Priffe och femkort
Priffe är en svensk whistvariant för fyra spelare i två par, med enklare budgivning än bridge och poäng som räknas per stick över det avtalade antalet.
Femkort är ett gammalt bondespel där varje spelare får fem kort och sticken avgör vem som får dra nya ur talongen (verifiera). Båda spelen levde länge på muntlig tradition, vilket förklarar varför reglerna varierar mellan landskap och släkter. Vill du spela ett stickspel med tryckta regler i stället är Femhundra ett tacksamt val för fyra spelare.
Tidslinje: kortspelens viktigaste årtal
Elva sekler i tabellform, från de första bladspelen till den digitala kortleken. Årtalen är de som brukar anges i spelhistorisk litteratur; för de äldsta perioderna handlar det om ungefärliga tidsspann, inte exakta datum.
| Tid | Händelse | Land |
|---|---|---|
| 800-tal | De första bladspelen omnämns vid hovet | Kina |
| 1200–1300-tal | Lek med 52 kort och fyra färger | Mamluk-Egypten |
| 1370-tal | Första säkra beläggen för kortspel i Europa | Italien, Katalonien |
| 1377 | Spelförbud utfärdas i Florens och Bern | Italien, Schweiz |
| 1400-tal | Tyska färger och franska schablontryck | Tyskland, Frankrike |
| 1500-tal | Korten når Sverige som importvara | Sverige |
| 1742 | Hoyles regelbok om whist ges ut | England |
| Omkring 1810 | Vira konstrueras; skat växer fram i Altenburg | Sverige, Tyskland |
| 1860-tal | Jokern införs för euchre | USA |
| Omkring 1900 | Skruv och sedan bridge tar över salongerna | Sverige |
| 1925 | Kontraktsbridgens poängsystem tas fram | USA |
| 1971 | Uno skapas i Reading, Ohio | USA |
| 1990–1993 | Windowspatiensen och Magic: The Gathering | USA |
Ord och uttryck som kom från korten
Kortspelen har lämnat fler spår i svenskan än de flesta andra tidsfördriv.
Att spela högt spel, att ha ett ess i rockärmen och att lägga korten på bordet kommer alla från spelbordet, liksom att ha en trumf kvar. Svarte Petter används i dag om varje obehaglig uppgift som skickas vidare, och namnet lever kvar i spelet Dam, även kallat Svarta Maja. Uttrycket sätta allt på ett kort kommer från spel där hela insatsen låg på ett enda blad. Även fuska går att spåra tillbaka till kortbordet, där marginalen mellan skicklighet och fusk alltid varit smal.
Att språket bär så många spår säger något om hur stor plats spelet en gång tog. När uttryck från ett tidsfördriv blir vardagsord har det tidsfördrivet varit allas.
Frågor om kortspelens historia
Sju vanliga frågor om korten, deras ursprung och de spel som brukar förknippas med enskilda länder, med korta och konkreta svar.
Vilket är det äldsta kortspelet?
De äldsta kortspelen är de kinesiska bladspelen från 800-talet, men deras regler är inte bevarade. I Europa är karnöffel troligen det äldsta spel vi känner till namn och grunddrag för; det är belagt i tyskspråkiga områden under 1400-talets första hälft (verifiera). Många äldre spel har försvunnit helt, eftersom regler länge fördes vidare muntligt i stället för i tryck.
Vilket kortspel är typiskt svenskt?
Vira och kille är de två spel som brukar räknas som typiskt svenska. Vira konstruerades i Sverige i början av 1800-talet och kallades länge landets nationalspel. Kille spelas med en egen svensk lek om 42 kort med figurer i stället för färger och har funnits här sedan 1700-talet. Båda går fortfarande att köpa och spela.
Vilket svenskt kortspel härstammar från Ryssland?
Skruv är det svenska kortspel som härstammar från Ryssland. Det är den svenska formen av ryska vint, ett ord som betyder just skruv, och kom hit under senare delen av 1800-talet. Skruv är en direkt föregångare till bridge och var som mest populärt kring sekelskiftet 1900, innan bridgen tog över spelarna och klubbarna.
Vem uppfann Uno?
Uno uppfanns 1971 av Merle Robbins, frisör i Reading i Ohio. Bakgrunden var en familjediskussion om reglerna i Crazy Eights, alltså vändåtta. Robbins bekostade själv den första upplagan och sålde lekarna i sin frisersalong innan rättigheterna såldes vidare. Spelet bygger på samma grundregel som vändåtta, med specialkorten inbyggda direkt i leken.
Vilket kortspel spelar man i Uruguay?
Truco är det kortspel man spelar i Uruguay, och det delas med Argentina, Paraguay och delar av Brasilien. Det spelas med spansk lek om 40 kort, oftast två mot två, och bygger på höjda insatser och bluff. Ropen truco, retruco och vale cuatro höjer potten, och en omgång går vanligen till 15 eller 30 poäng.
Varför är hjärter röda och spader svarta?
Färgerna kommer från fransk tryckteknik på 1400-talet. Franska kortmakare förenklade motiven till fyra platta former och delade dem på två kulörer, rött och svart, vilket gjorde det möjligt att måla med schabloner i stället för för hand. Det sänkte priset per lek kraftigt, och den billiga franska leken slog ut de tyska och italienska på de flesta marknader.
När kom jokern?
Jokern kom till under 1860-talet i USA och skapades för spelet euchre, där ett extra högsta trumfkort behövdes. Kortet kallades först best bower och fick sedan namnet joker. Därifrån spred det sig till vanliga lekar över hela världen och används i dag som vildkort i spel som rommé, kalooki och canasta.