Bridge spelas av fyra personer i två fasta par, med tretton kort var och ett mål som är lätt att formulera: ta fler stick än ni lovat i budgivningen. Paret som bjuder högst bestämmer trumffärg och kontrakt.
Som bridge kortspel betraktat är det egentligen två spel i ett – först en auktion, sedan tretton stick. Här står grundreglerna och poängen, tillräckligt för ett första parti. Budsystemen är ett kapitel för sig.
Bridge på en minut
Fyra spelare, två par, tretton kort var. Budgivningen avgör hur många stick ert par lovar. Sedan spelas sticken, och löftet infrias eller inte.
Snabbguiden nedan ger siffrorna och de åtta stegen i komprimerad form. Varje moment får sedan ett eget avsnitt längre ned, i den ordning det dyker upp vid bordet.
Bridge i siffror
Bridge är ett av de mest reglerade sällskapsspelen som finns, men ramarna är enkla att komma ihåg. Fyra deltagare, en vanlig kortlek utan jokrar och en giv som sällan tar mer än tio minuter.
| Uppgift | Bridge |
|---|---|
| Antal spelare | 4, i två fasta par |
| Kortlek | 52 kort, inga jokrar |
| Kort per spelare | 13 |
| Stick per giv | 13 |
| Tid per giv | cirka 10 minuter |
| Lämplig ålder | från cirka 12 år |
Bridge i åtta steg
Hela givens förlopp ryms i åtta punkter. Läs dem en gång före första partiet, så känns bordet mindre främmande när korten väl ligger där. Ingen av punkterna kräver något ni inte redan känner igen från andra kortspel.
- Given delar ut alla 52 korten, ett i taget medsols, så att varje spelare får tretton kort.
- Budgivningen börjar hos given och går medsols runt bordet. Varje spelare bjuder eller passar.
- Det högsta budet blir kontrakt. Det anger både trumffärg – eller sang – och hur många stick paret lovar.
- Spelaren till vänster om spelföraren gör utspelet, alltså lägger det första kortet i det första sticket.
- Spelförarens partner blir träkarl och lägger upp alla sina tretton kort synligt på bordet.
- Tretton stick spelas med färgtvång. Den som saknar utspelad färg får trumfa eller saka.
- Antalet vunna stick jämförs med kontraktet. Sex stick ingår alltid, så ett kontrakt på fyra kräver tio stick.
- Poängen räknas. Hemgång ger poäng till spelförarens par, bet ger straffpoäng till motståndarna.
Momenten hänger ihop i en kedja. Budgivningen bestämmer spelet, spelet bestämmer antalet stick och sticken bestämmer poängen. Missförstås ett led blir resten svårt att följa, vilket är skälet till att avsnitten nedan tar ett steg i taget.
Bordet
Fyra spelare sitter i kvadrat, partner mot partner. Placeringen är inte kosmetisk – den styr både budordning och utspel. Vem som hamnar var avgörs lämpligen genom att alla drar varsitt kort ur leken.
Uppställningen är densamma i hemmet som på klubben, och den ändras aldrig under partiets gång. Bara benämningarna kan kännas ovana till en början, men de sitter efter någon giv.
Nord, syd, öst och väst
Spelarna kallas efter väderstreck. Nord och syd bildar ett par, öst och väst det andra. Partner sitter alltid mittemot varandra, aldrig bredvid.
Beteckningarna gör det möjligt att beskriva en giv utan namn. Säger någon att ”syd spelade fyra spader” vet alla vem som förde spelet och vem som satt med träkarlens kort.
Turordningen går medsols: nord, öst, syd, väst. Samma ordning gäller både i budgivningen och när sticken spelas, vilket sparar en hel del förvirring vid bordet. Vid klubbspel markeras väderstrecken dessutom på bordet, så att ingen behöver hålla riktningarna i huvudet.
52 kort och färgernas rang
En vanlig fransk kortlek används, jokrarna läggs undan. Inom varje färg är ess högst, sedan kung, dam, knekt, tio och nedåt till tvåan.
Färgerna har också inbördes rang, och den ordningen betyder något först i budgivningen. Klöver är lägst, därefter ruter, hjärter och spader. Över alla fyra står sang, alltså spel utan trumf. Under själva spelet är färgerna jämbördiga, och där avgör bara trumfen vilken som väger tyngst.
| Rang | Färg | Kategori |
|---|---|---|
| 1 (lägst) | Klöver | Lågfärg |
| 2 | Ruter | Lågfärg |
| 3 | Hjärter | Högfärg |
| 4 | Spader | Högfärg |
| 5 (högst) | Sang | Utan trumf |
Tretton kort till var och en
Alla 52 kort delas ut. Ingen talong, inga överblivna kort, ingen bytesfas – det som ligger i handen är det ni har att arbeta med.
Utdelningen sker ett kort i taget medsols, med början hos spelaren till vänster om given. När sista kortet är delat har var och en tretton kort och budgivningen kan börja. Sortera handen i färger direkt, det gör både räkningen och spelet enklare.
Given roterar medsols efter varje giv. Många par låter dessutom den som inte ger blanda nästa lek parallellt, ett litet tidsknep som klubbspelare tagit efter från andra sticktagningsspel.
Budgivningen
Budgivningen är en auktion där paren tävlar om att bestämma trumffärg och samtidigt lovar hur många stick de ska ta.
Auktionen börjar hos given och går medsols. Varje spelare får i sin tur antingen lägga ett högre bud, passa, eller dubbla motståndarens senaste bud.
Två saker sker samtidigt. Paret slåss om kontraktet, och partnerna berättar för varandra vad de har på handen. Den dubbelheten är hela spelets själ, och skälet till att erfarna spelare kan sitta kvar i timmar vid samma bord.
Bud, pass, dubbelt och redubbelt
Ett bud består av en siffra och en färg: ett klöver, två hjärter, tre sang. Siffran anger antalet stick över sex, färgen anger trumf.
Varje nytt bud måste vara högre än det föregående. Högre betyder antingen en högre siffra, eller samma siffra i en högre rankad färg. Två hjärter slår alltså två ruter, medan två klöver kräver att någon går upp till tresteget.
Budstegen löper från ett klöver, det lägsta möjliga budet, upp till sju sang, det högsta. Däremellan finns trettiofem bud, och de flesta givar avgörs långt under halva stegen.
Dubbelt är ett bud på att motståndarnas kontrakt kommer att gå bet, och det höjer både straffen och belöningen. Redubbelt är svaret från den som tycker att dubblingen var förhastad. Insatsen fyrdubblas då, vilket brukar tysta bordet en stund.
Sex stick ingår
Bridgebudet räknar inte alla stick, bara de som ligger över sex. De första sex kallas boken och ingår i varje kontrakt.
Ett bud på ett betyder därför sju stick av tretton, alltså en enkel majoritet. Fyra hjärter kräver tio stick, sex sang kräver tolv och sju i valfri färg kräver samtliga tretton.
Systemet ser krångligt ut på papper och blir självklart efter en giv eller två. Räkna alltid sex plus budets siffra, så vet ni exakt vad som utlovats. Bakgrunden är praktisk: sju stick är den lägsta majoriteten av tretton, och allt därunder vore meningslöst att bjuda om.
Tre pass avslutar
När ett bud följs av tre pass i rad är auktionen slut. Det sista budet blir kontraktet, och spelet kan börja.
Fyra pass direkt från början betyder att ingen vill spela. Given läggs då åt sidan utan poäng och en ny giv delas ut av nästa spelare.
Ett pass är inte bindande för resten av auktionen. Den som passat en gång får bjuda i nästa varv, förutsatt att någon annan hunnit hålla budgivningen vid liv. En vanlig missuppfattning är motsatsen, och den kostar många nybörjarpar ett fullt spelbart kontrakt.
Spelförare och träkarl
Spelförare blir den i det vinnande paret som först nämnde kontraktets färg. Inte nödvändigtvis den som lade det sista budet.
Om nord öppnat med ett hjärter och syd sedan höjt till fyra hjärter, är det alltså nord som för spelet. Regeln känns godtycklig men har en poäng: den starkare handen hamnar oftare dold för motståndarna.
Spelförarens partner blir träkarl och lägger upp sina tretton kort öppet på bordet, sorterade i färger. Därefter är träkarlens roll passiv. Spelföraren bestämmer vilka kort som ska spelas från båda händerna, och träkarlen lägger bara ut dem – helst utan kommentarer eller uppgivna suckar. Träkarlen får däremot påpeka om spelföraren är på väg att bryta färgtvånget.
Budsystem
Buden bär information. Ett budsystem är den uppsättning betydelser som ett par kommit överens om i förväg.
Naturliga system utgår från att ett bud i en färg visar längd i just den färgen och att sangbud visar jämn handfördelning. Till det hör honnörspoäng: ess räknas som fyra, kung tre, dam två och knekt en. Handen värderas alltså i en enkel 4-3-2-1-skala.
Systemen kan sedan byggas ut nästan hur långt som helst, med konventioner för varje tänkbart läge. Det är ett eget ämne, och ingen behöver kunna mer än öppningsbuden för sitt första parti. Många klubbar rekommenderar därför ett enkelt standardsystem till nybörjare, just för att slippa undantagen.
Nu spelas sticken
Tretton stick spelas i medsols ordning. Högsta kortet i utspelad färg vinner, om ingen trumfar. Sticket samlas sedan in av det par som tog det.
Spelet skiljer sig från de flesta andra sticktagningsspel på en punkt: en av händerna ligger öppet. Träkarlens kort syns för alla, vilket gör både spelföring och motspel betydligt mer beräkningsbart. Den som räknar noga får ett verkligt övertag, och turen väger lättare här än i nästan alla andra kortspel för fyra.
Utspelet
Utspelet görs av spelaren till vänster om spelföraren. Det sker innan träkarlen lägger upp sina kort, vilket är en viktig detalj.
Motspelaren måste alltså välja sitt första kort blint, med bara budgivningen som ledtråd. Först när utspelskortet ligger på bordet breder träkarlen ut sin hand, och spelföraren kan börja planera.
Ordningen är medveten. Skulle träkarlen synas först skulle utspelet bli alltför enkelt, och en stor del av spänningen försvinna. Utspelet räknas därför som motspelets svåraste beslut, och det finns hela böcker skrivna om enbart den frågan.
Färgtvång
Färgtvång betyder att den som har ett kort i den utspelade färgen måste lägga ett sådant kort. Regeln gäller undantagslöst.
Har ni ingen ruter när ruter spelas ut står två vägar öppna: trumfa, eller saka ett värdelöst kort i en annan färg. Valet är fritt och ofta avgörande. Att saka kallas också att kasta, och vilket kort ni gör er av med säger en hel del till partnern.
Att bryta färgtvånget kallas revoke och räknas som en av de allvarligare felen vid bordet. Motsvarande tvång finns i Chicago och i flera andra klassiska svenska sticktagningsspel, så vanan sitter ofta redan.
Trumf
Trumf är den färg kontraktet anger. Varje kort i trumffärgen slår varje kort i alla andra färger.
Spelas ett stick där någon trumfar vinner den högsta trumfen sticket, oavsett hur höga korten i utspelad färg var. Ett ess i hjärter faller alltså för en trumftvåa, förutsatt att den som lade tvåan verkligen saknade hjärter.
Trumfen är också ett verktyg. Spelföraren drar ofta ut motståndarnas trumf tidigt, för att sedan kunna ta sina höga kort i lugn och ro. Tumregeln lyder att det går åt ungefär två egna trumfkort för varje trumf motståndarna sitter med.
Sang
Sang betyder spel utan trumf. Varje stick vinns då av det högsta kortet i den färg som spelades ut.
Ingen kan trumfa, ingen kan rädda sig med en liten klöver. Sangkontrakt handlar därför om höga kort och långa färger, och de är samtidigt de mest matematiska att spela.
Sang rankas högst i budgivningen, vilket gör tre sang till en av de vanligaste utgångarna. Nio stick utan trumf är ofta lättare än elva stick i en lågfärg.
Tretton stick
Den som vinner ett stick spelar ut till nästa. Så fortsätter det tills alla tretton kort är spelade.
Vinner träkarlen ett stick kommer nästa utspel från bordet, och spelföraren pekar ut kortet. Spelföraren spelar alltså två händer mot motståndarnas två, med den fördelen att den ena handen är helt känd.
Vunna stick läggs framför paret, gärna vända så att antalet syns. Räkningen ska stämma när sista kortet fallit, och det är enklare att hålla ordning under vägen än att rekonstruera efteråt. Sticken räknas parvis, aldrig individuellt.
Så räknas poängen i bridge
Poängen bygger på kontraktets nivå, färgen och om paret nådde hem. Utgång och zon avgör hur stora bonusarna blir.
Räkningen ser avskräckande ut vid första anblicken. I praktiken behöver ni komma ihåg tre tal – 20, 30 och 40 – plus var gränsen för utgång går. Poängen tillfaller spelförarens par vid hemgång och motståndarna vid bet. Allt annat går att slå upp, och på klubb sköter dessutom datorn räknandet.
Poängtabell
Varje stick över sex ger poäng enligt kontraktets färg. Lågfärgerna ger minst, sang mest, och skillnaden styr vilka kontrakt som är värda att bjuda.
| Kontrakt | Poäng per stick över sex |
|---|---|
| Klöver eller ruter | 20 |
| Hjärter eller spader | 30 |
| Sang, första sticket | 40 |
| Sang, följande stick | 30 |
Extra stick utöver kontraktet kallas övertrick och ger poäng efter samma taxa, men utan bonus. Ett övertrick i spader är alltså värt trettio poäng, varken mer eller mindre, och det påverkar inte frågan om utgång. Går kontraktet bet får motståndarna straffpoäng i stället, och storleken beror på zonläget och på om budet dubblats.
| Bet | Utom zon | I zon |
|---|---|---|
| Per bet, odubblat | 50 | 100 |
| Första bet, dubblat | 100 | 200 |
Dubblade straff stiger sedan brant för varje ytterligare bet. Ett dubblat kontrakt som går tre bet i zon kostar tillräckligt mycket för att avgöra ett helt rubber på egen hand.
Utgång: 100 poäng
Utgång innebär att kontraktets stickpoäng når minst 100. Då utlöses en rejäl bonus, och det är dit de flesta budgivningar strävar.
Tre sang ger 40 plus 30 plus 30, alltså exakt 100. Fyra hjärter eller fyra spader ger 120. Fem klöver eller fem ruter ger 100. De fem kontrakten är utgångarna, och all budgivning kretsar kring frågan om handen räcker till någon av dem.
Bonusen är 300 poäng utom zon och 500 i zon. Skillnaden mot ett delkontrakt är så stor att det ofta lönar sig att sträcka sig efter utgången även på tveksamma kort. Gränsen vid hundra är därmed den enskilt viktigaste siffran i hela poängsystemet.
Delkontrakt
Kontrakt som ger mindre än 100 stickpoäng kallas delkontrakt. Två hjärter, tre klöver och en sang hör alla dit.
I partävling ger ett hemgånget delkontrakt en bonus på 50 poäng. Blygsamt, men ofta fullt tillräckligt när korten inte räcker längre. Att bjuda tre sang på en hand som bär två hjärter kostar betydligt mer än den uteblivna bonusen. Ett hemgånget delkontrakt slår en betad utgång varje gång, oavsett zon.
Lillslam och storslam
Slam är kontrakt på tolv eller tretton stick. Lillslam betyder sex i budet, storslam sju, och båda ger bonusar som avgör hela kvällen.
| Slam | Stick | Utom zon | I zon |
|---|---|---|---|
| Lillslam | 12 | 500 | 750 |
| Storslam | 13 | 1000 | 1500 |
Bonusen läggs ovanpå den vanliga utgångsbonusen och stickpoängen. Ett slamkontrakt som går bet kostar däremot både bonusen och straffpoängen, så slam bjuds sällan på hoppfullhet allena. Tumregeln talar om ungefär 33 gemensamma honnörspoäng för lillslam och 37 för storslam, plus en trumffärg som sitter säkert.
Zon
Zon är ett tillstånd som paret befinner sig i, och det höjer insatsen åt båda håll. I zon blir bonusarna större och straffen hårdare.
I rubberbridge hamnar ett par i zon genom att vinna en utgång. I duplicate är zonläget i stället förutbestämt för varje bricka och står tryckt på den, så att alla bord spelar under samma villkor.
Zonen påverkar taktiken direkt. Ett offerbud utom zon kan vara billigt nog att löna sig, medan samma offer i zon lätt blir en dyr historia.
Ett exempel
Två uträkningar gör systemet konkret. Ta först fyra spader, spelat utom zon och jämnt hemgånget.
Fyra spader kräver tio stick. Stickpoängen blir fyra gånger 30, alltså 120, vilket passerar hundragränsen och ger utgångsbonus på 300. Summan blir 420 poäng till spelförarens par.
Ta sedan tre sang utom zon, ett bet. Spelföraren tog åtta stick i stället för nio. Inga stickpoäng utgår, ingen bonus, och motståndarna noterar i stället 50 straffpoäng. Ett enda stick skilde alltså 420 poäng från noll – vilket förklarar varför bridgespelare kan sitta tyst i tio sekunder innan de spelar ett till synes betydelselöst kort. Skillnaden mellan hemgång och bet är alltså inte gradvis utan absolut, och i partävling lär man sig snabbt att det nionde sticket i tre sang förtjänar mer omsorg än det tionde.
Rubber, duplicate och partävling
Samma regler kan spelas i flera former. Skillnaden ligger i hur givarna räknas och jämförs, inte i själva spelet.
Hemma spelas nästan alltid rubber. På klubb och i tävling dominerar duplicate, där slumpen i korten vägs bort. Reglerna för budgivning och stick är identiska i båda formerna, så den som lärt sig den ena kan sätta sig vid det andra bordet utan omskolning.
Rubberbridge
Rubberbridge är hemmaformen. Ett rubber vinns av det par som först nått två utgångar, och därefter summeras allt.
Poängen skrivs i två kolumner med ett vågrätt streck. Stickpoäng hamnar under strecket och räknas mot utgång, medan bonusar och straffpoäng hamnar ovanför. Ett par som når hundra under strecket har vunnit ett spel och hamnar i zon. Strecket dras då om, och gamla stickpoäng räknas inte längre mot nästa utgång.
Vinnaren av rubbern får en slutbonus: 700 poäng om motståndarna inte vunnit något spel, 500 om de vunnit ett. Formen passar en kväll vid köksbordet och fungerar väl ihop med andra sällskapsspel för vuxna när sällskapet vill växla ner.
Duplicatebridge
Duplicate är tävlingsformen. Samma giv spelas vid flera bord, och resultaten jämförs mot varandra i stället för mot slumpen.
Korten förvaras i brickor med fyra fack, ett för varje väderstreck. Efter spelad giv läggs korten tillbaka i sitt fack och brickan skickas vidare till nästa bord. Alla spelar alltså exakt samma tretton kort som sina konkurrenter. Brickorna numreras, och zonläget står tryckt på var och en av dem.
Bedömningen sker sedan relativt. Fick ni 420 där alla andra fick 170 på nordsyd-korten blir det en topp, oavsett hur höga poängen råkade vara. Formen belönar precision snarare än tur, och den är skälet till att bridge fungerar som tävlingsidrott med förbund och ranking.
Bridge för tre
Bridge kräver fyra. Saknas en spelare finns lösningar, men ingen av dem ersätter det riktiga spelet fullt ut.
Träkarlsbridge är den vanligaste utvägen: en fjärde hand delas ut öppet och spelas av den som vunnit budgivningen. Alternativet är att välja något som faktiskt är byggt för tre, och där finns gott om bra alternativ för tre spelare. Träkarlsbridge fungerar hjälpligt, men budgivningen tappar sin poäng när en av händerna redan ligger öppen.
Minibridge
Minibridge behåller sticken men stryker budgivningen. Nybörjare kommer därmed igång på några minuter i stället för några kvällar.
Korten delas ut som vanligt och alla räknar sina honnörspoäng högt. Paret med flest poäng får spela, den starkare handen blir spelförare och väljer trumffärg efter att ha sett partnerns kort. Sedan spelas tretton stick precis som i vanlig bridge.
Formen används flitigt i skolor och på nybörjarkurser. Den som lärt sig ta stick i minibridge har redan halva spelet klart när budgivningen väl introduceras.
Första stegen
Ett par grundvanor tar en nybörjare längre än någon konvention. Räkna handen, räkna sticken, och lita på partnern. Resten kommer av sig självt efter några spelade givar.
Råden nedan gäller naturliga system och vanligt sällskapsspel. Tävlingsspelare har fler verktyg, men bygger på samma grund. Ingen av punkterna kräver memorerade konventioner; de handlar om ordning och tålamod snarare än om teori.
Räkna honnörspoäng
Handvärderingen börjar med honnörspoängen. Ess ger fyra, kung tre, dam två och knekt en, vilket ger 40 poäng i hela leken.
Genomsnittshanden har alltså tio poäng. Med 12–13 poäng är handen normalt stark nog att öppna budgivningen, och kring 25 gemensamma poäng i paret brukar räcka för utgång i sang.
Fördelningen betyder också något. En sexkortsfärg är värd mer än poängen antyder, medan tre damer utspridda i tre färger ofta lovar mindre än sina sex poäng. Ess och kungar väger dessutom tyngre än skalan antyder, eftersom de tar stick direkt utan hjälp från partnern.
Öppningsbud
Öppningsbudet är det första budet som inte är pass. Det säger mest om handen och styr resten av auktionen.
I naturliga system öppnar man vanligen med sin längsta färg på ett-nivån. En sang som öppning visar en jämn hand inom ett avtalat poängintervall, ofta kring 15–17 beroende på system.
Högfärgsöppningar lovar normalt fem kort i färgen, medan en öppning i klöver eller ruter kan vara kortare. Kom överens med partnern innan ni sätter er. Har motståndaren hunnit öppna först gäller andra regler, och då handlar det om inkliv i stället.
Spelplan
Lägg en plan innan första kortet spelas från träkarlen. Den vanan skiljer den som vinner kontrakt från den som hoppas.
Börja med att räkna säkra stick: ess, kungar med stöd, långa färger som kan etableras. Jämför sedan summan med kontraktet. Fattas två stick måste ni veta varifrån de ska komma, och vilken ordning som ger bäst chans.
Trumfdragning hör till planen, inte till reflexerna. Ibland behövs trumfen till annat, och då är det för sent att ångra sig när den redan är utspelad.
Motspel
Motspelet är svårare än spelföringen, eftersom två händer ska samarbeta i blindo. Utspelet är det viktigaste beslutet.
Mot sangkontrakt spelas ofta ut i partnerns längsta färg, eller i den egna längsta. En vanlig konvention är fjärde högsta kortet i den valda färgen, vilket låter partnern räkna ut fördelningen.
Mot trumfkontrakt gäller andra hänsyn. Där är passiva utspel och ess som kan tas hem tidigt ofta bättre än långa färger, eftersom motståndarna ändå trumfar den tredje ronden.
Nybörjarfel
Vissa misstag återkommer hos nästan alla som just börjat. De går att avvärja med lite eftertanke.
Att dra ut trumfen för sent hör till de dyraste. Motståndarna hinner då trumfa era höga kort, och kontraktet faller på en giv som var enkel. Motsatsen finns också: dra inte trumf om ni behöver den för att stjäla stick på bordet.
Överbudgivning är nästa klassiker. Tolv poäng och en trevlig färg är inte samma sak som en utgång. Glöm slutligen inte att partnerns bud är information, inte artighet – den som bjuder som om bordet var tomt spelar egentligen Femhundra med fel regler.
Oklara lägen
Fel vid bordet är regelstyrda, inte förhandlingsbara. Bridgelagarna anger vad som händer, och på klubb kallas tävlingsledaren, som avgör saken utan diskussion.
Hemma räcker det oftast med sunt förnuft och en överenskommelse som ni gör upp innan ni sätter er. Rättelserna är sällan så drakoniska som de låter, och tre situationer återkommer ofta nog att förtjäna en genomgång.
Bud utom tur
Ett bud som läggs när det inte är spelarens tur är ogiltigt. Motståndarna får välja hur situationen ska hanteras.
Följderna varierar med hur allvarligt felet var, och de kan innebära att partnern måste passa resten av auktionen. Vid klubbspel avgör tävlingsledaren; i hemmet brukar man ta om budet och gå vidare. Poängen med regeln är att skydda motståndarna, inte att straffa den slarvige.
Revoke
Revoke betyder att en spelare bryter mot färgtvånget trots att rätt färg fanns på handen. Felet rättas med stick, inte med poäng.
Upptäcks det i tid kan kortet bytas ut. Är sticket avslutat och spelet har gått vidare överförs normalt ett eller två stick till motståndarna som kompensation, beroende på om den felande sidan vann sticket där revoken skedde. Straffet är alltså inte poängbaserat utan kopplat direkt till sticken.
Kort visat av misstag
Ett kort som tappas eller visas i förtid blir ett straffkort. Det läggs upp synligt på bordet.
Straffkortet måste sedan spelas vid första lagliga tillfälle. Regeln är sträng av en anledning: informationen som läckt ut går inte att ta tillbaka, och motståndarna ska inte förlora på någon annans slarv. Ett straffkort kan i vissa lägen dessutom styra vad partnern får spela ut.
Från whist till Vanderbilt
Bridge är en ombyggnad av whist, gjord i flera etapper mellan 1890-talet och 1925. Kontraktet var den sista pusselbiten, och det är den som gör spelet till vad det är.
Utvecklingen gick i tre tydliga steg: whist blev bridge whist, bridge whist blev auction bridge och auction bridge blev kontraktsbridge. Varje steg flyttade makt från slumpen till spelarna.
Whist och biritch
Whist dominerade de europeiska sällskapsrummen under 1800-talet. Fyra spelare, tretton stick och trumf som vändes upp på måfå – ingen budgivning alls.
Under 1890-talet spreds en variant som kallades biritch eller bridge whist, där given fick bestämma trumffärgen och en av händerna lades upp öppet som träkarl. Steget därifrån till auction bridge togs kort därefter: spelarna började bjuda om rätten att välja trumf. Träkarlen är alltså äldre än budgivningen, och övergången skedde gradvis snarare än vid något enskilt regelmöte.
Auction bridge hade dock en svaghet. Alla vunna stick räknades, även de som inte utlovats, vilket gjorde budgivningen tämligen tandlös.
1925: kontraktsbridge
Kontraktsbridge löste problemet genom en enkel skärpning: bara stick som paret faktiskt bjudit räknas mot utgång och bonus.
Konstruktionen tillskrivs den amerikanske affärsmannen Harold Vanderbilt, som enligt den vedertagna berättelsen satte samman regelverket under en kryssning 1925. Till nyheterna hörde zonbegreppet och en poängskala som gjorde det riskabelt att bjuda för högt.
Spridningen gick fort. Inom några år hade kontraktsbridge trängt undan auction bridge nästan helt, och grundreglerna har sedan dess ändrats förvånansvärt lite. Zonen gjorde dessutom partiet till en berättelse: den som lett en stund har mer att förlora, och motståndarna får råd att chansa.
Bridge i Sverige
Bridge fick fäste i Sverige under mellankrigstiden och organiserades så småningom i Svenska Bridgeförbundet, som samlar klubbarna och arrangerar tävlingsverksamheten.
Klubbarna finns i de flesta större orter och håller regelbundna partävlingar. Många erbjuder också nybörjarkurser, ofta upplagda kring minibridge de första gångerna. Tävlingsverksamheten sträcker sig från veckotävlingar på klubbnivå upp till svenska mästerskap och landslagsspel.
Vid sidan av klubblivet lever spelet vidare i hemmen, granne med Dam och andra klassiker som aldrig behövt något förbund. Bridgen delar där bord med spel som lärts ut hemma i generationer.
Frågor från nybörjare
Sex återkommande frågor om regler, tidsåtgång och vägen in i spelet. Svaren gäller vanlig kontraktsbridge med naturliga budsystem, alltså den form som spelas både hemma och på klubb.
Är bridge svårt att lära sig?
Reglerna är enkla och kan läras på en kvart: dela ut, bjud, ta stick, räkna poäng. Budgivningen är det som tar tid, eftersom den bygger på överenskommelser mellan partnerna snarare än på regler. Räkna med några kvällar innan auktionen känns naturlig, och med att fortsätta lära er i flera år därefter. Det är en del av tjusningen.
Kan man spela bridge på två?
Inte riktigt. Bridge bygger på partnerskapet, och utan två par försvinner både budgivningens informationsutbyte och motspelets samarbete. Det finns nödlösningar, som honeymoon bridge, där två spelare turas om att dra kort ur talongen innan spelet börjar. Formen fungerar som tidsfördriv men liknar mest ett annat spel med bridgeregler.
Vad är ett budsystem?
Ett budsystem är den uppsättning betydelser som ett par har kommit överens om för sina bud. Systemet bestämmer vad en öppning i en färg lovar i poäng och längd, vad ett sangbud visar och hur svaren ska tolkas. Motståndarna har rätt att fråga om era överenskommelser, eftersom informationen ska vara tillgänglig för alla vid bordet.
Hur länge håller en rubber på?
En giv tar omkring tio minuter, budgivning och poängräkning inräknat. Ett rubber avgörs när ett par vunnit två utgångar, vilket i praktiken brukar kräva mellan tre och sju givar. Räknat i klocktid landar det oftast på trettio till sextio minuter, med marginal uppåt om sällskapet gärna kommenterar korten i efterhand.
Vad betyder träkarl?
Träkarlen är spelförarens partner, vars kort läggs upp öppet på bordet efter utspelet. Spelföraren bestämmer sedan vilka kort som ska spelas därifrån, och träkarlen lägger bara ut dem. Rollen är alltså passiv under hela given: ingen egen spelföring, inga råd till partnern och ingen rätt att kommentera motståndarnas val.
Var kan man lära sig bridge?
Bridgeklubbar runt om i landet håller nybörjarkurser, ofta över en termin och med minibridge som ingång. Studieförbunden arrangerar liknande kurser på flera orter. Vill ni börja hemifrån finns appar och webbsidor där datorn sköter de tre andra händerna, vilket är ett smidigt sätt att öva budgivning utan publik.