Tian är kortet som får hela högen att försvinna, och det är därifrån spelet har fått sitt namn. Vändtia kortspel spelas av två till sex personer med en vanlig kortlek, och den som först blir av med sina nio kort har vunnit.
Den här sidan är upplagd som frågor spelare faktiskt ställer vid bordet, med ett kort svar först och en längre förklaring efteråt. Den som sitter kvar med kort allra sist blir skitgubbe.
Vändtias regler i korthet
Snabbguiden nedan räcker för att komma igång på en kvart. Den som redan spelat något liknande känner igen sig direkt, och den som aldrig sett spelet får hela förloppet i åtta steg. Detaljerna och undantagen kommer längre ner på sidan.
Åtta steg från giv till skitgubbe
Ett parti följer alltid samma ryggrad, oavsett vilka husregler ni har bestämt er för. Följ stegen i ordning första gången ni spelar, så sitter förloppet efter ett par varv.
- Givaren delar ut tre dolda kort till varje spelare. De läggs med baksidan uppåt framför spelaren och får inte tittas på.
- Ovanpå de dolda korten läggs tre öppna kort, synliga för alla runt bordet.
- Varje spelare får slutligen tre kort på hand. Resten av leken blir talong och läggs i en bunt mitt på bordet.
- Den som har det lägsta kortet på hand gör första utspelet. Sedan går turen medsols runt bordet.
- På sin tur lägger man ett kort av samma valör som högens översta kort eller högre. Färgen betyder ingenting.
- Tvåan nollställer högen så att nästa spelare får lägga vad som helst. Tian bränner hela högen och tar den ur spel, och fyra kort av samma valör i följd gör samma sak.
- Efter varje utspel drar man från talongen tills man åter har tre kort på hand. När talongen är slut spelar man vidare med det man har.
- Kan man inte lägga tar man upp hela högen på hand. Den som först blir av med alla sina kort är ute, och den som sitter kvar sist förlorar.
Ordningen hand, öppna kort, dolda kort är den enda ordning som gäller. Bordets kort rörs alltså inte förrän handen är tom och talongen slut.
Spelfakta
Kraven är blygsamma: en lek, ett bord och några minuter.
| Uppgift | Värde |
|---|---|
| Antal spelare | 2–6 |
| Material | En kortlek, jokrar valfritt |
| Speltid | 10–20 minuter per parti |
| Ålder | Från cirka 7 år |
| Korttyp | Vanlig fransk-engelsk lek, se kortleken: hur många kort, färger och värden |
Hur delar man ut korten i Vändtia?
Nio kort till varje spelare, fördelade i tre lager om tre. Givaren blandar, delar ut lagren i tur och ordning och lägger resten av leken som talong mitt på bordet. Ingen får titta på sina dolda kort under givningen, och de öppna korten ska ligga så att alla runt bordet ser dem.
Nio kort i tre lager
Ordningen spelar roll. Först delas tre dolda kort ut till var och en, med baksidan uppåt i en rad framför spelaren. Sedan läggs tre öppna kort ovanpå de dolda, ett på varje, så att varje dolt kort får ett synligt lock.
Sist får varje spelare tre kort på hand. Handkorten är de enda man ser bara själv, och det är dem man spelar med under hela första fasen av partiet.
Resten av leken läggs som talong bredvid den plats där högen ska växa. Talongen fyller på handen efter varje utspel, och när den är slut går spelet in i sitt avgörande skede. Ligger lagren rätt från början blir det aldrig oklart vilket kort som hör till vilken hög.
Får man byta kort mellan handen och bordet innan start?
Ja, i de flesta hem tillåts ett byte innan första utspelet. Spelarna får då titta på sina tre handkort och fritt flytta dem mot de tre öppna korten på bordet, kort för kort, tills de är nöjda.
Poängen är att bordets öppna kort spelas allra sist, när handen är tom och talongen slut. Där vill man ha tior, tvåor och ess, eftersom starka kort räddar en i slutfasen. Låga kort som fyror och femmor gör mer nytta tidigt, medan högen fortfarande är liten.
Bytet sker samtidigt för alla, och när någon har lagt sitt första kort är fönstret stängt.
Lägsta kortet gör första utspelet
Den som har det lägsta kortet på hand börjar, alltså en trea om någon har en. Saknas treor gäller fyran, sedan femman och så vidare uppåt.
Kortet läggs synligt på bordet och blir högens första kort och därmed utgångspunkten för alla följande drag. Har två spelare varsin trea får den som sitter närmast givarens vänstra sida gå först, eller så avgör ni det med ett snabbt val vid bordet. Sedan fortsätter turen medsols.
Tvåan och tian räknas inte som lägsta kort i det här sammanhanget, trots sina låga valörer. Båda är specialkort med egna effekter, och att öppna med dem vore slöseri i ett läge där högen ändå är tom. Vissa hus låter i stället den som sitter till vänster om givaren börja, vilket går snabbare men gör starten mer slumpartad.
Vilka kort får man lägga på vilka?
Samma valör eller högre än högens översta kort. Färgen saknar helt betydelse, och undantagen är bara tvåan, tian och i vissa hem sjuan. Har du inget kort som duger tar du upp hela högen.
Grundregeln om valör
Valörordningen är den vanliga: trea lägst, sedan fyra, femma och uppåt genom knekt, dam, kung och ess. Ligger en åtta överst går det att lägga åtta, nio, tio, knekt, dam, kung eller ess, men inte en sjua eller något lägre.
Att spader inte slår hjärter förvånar en del som är vana vid sticktagningsspel, där färgen ofta avgör allt. I Vändtia finns inga stick och ingen trumf, bara en växande hög som ska bort. Enda gången färgen nämns är när någon vill se snyggt ut på bordet.
Lika kort på lika – och när flera får läggas samtidigt
Har du två eller tre kort av samma valör får du lägga dem alla i samma drag. Tre nior på en åtta är helt i sin ordning, och det tömmer handen snabbare än att lägga en nia i taget.
Fyra kort av samma valör i följd bränner högen precis som en tia gör. Korten behöver inte komma från samma spelare: lägger Anna två sexor, Erik en sexa och Maria den fjärde, så åker hela högen ur spel. Den som lade det fjärde kortet fortsätter sedan med ett nytt utspel av valfritt kort.
Kravet är att de fyra ligger obrutet i följd överst i högen. Kommer ett annat kort emellan börjar räkningen om från noll, och de gamla korten spelar ingen roll längre.
Är esset högst?
Ja, esset är högsta vanliga kort och slår kungen. Ligger ett ess överst i högen kommer bara ett nytt ess, en tvåa eller en tia förbi det, vilket gör esset till ett tacksamt kort att spara till en trång situation.
Ordningen bryts alltså bara av specialkorten. Tvåan får läggas på allt trots sin låga valör, och tian får det också. Övriga kort följer trappan strikt uppifrån och ner, från trean längst ner till esset i toppen.
Vad gör tvåan, tian och sjuan?
Tre valörer bär hela spänningen i spelet. Tvåan öppnar upp ett låst läge, tian raderar högen och sjuan används i många hem för att vända riktningen nedåt. Avsnitten nedan tar dem i tur och ordning.
Tvåan nollställer
Tvåan får läggas på vilket kort som helst, oavsett hur högt det är. Efter den räknas högen som tom, och nästa spelare får lägga precis vad hon vill.
Det gör tvåan till en nödutgång. Ligger ett ess överst och du bara har låga kort på hand slipper du ta upp högen om du har en tvåa kvar. Den som lägger tvåan får däremot inte lägga igen, utan turen går vidare som vanligt. Tvåan hjälper alltså också nästa spelare, vilket är dess enda nackdel.
Tian vänder högen – därav namnet
Tian får läggas på allt och tar sedan hela högen ur spel. Korten läggs åt sidan i en död bunt som ingen rör mer under partiet, och bordet står tomt igen.
Den som lade tian fortsätter direkt med ett nytt utspel och får då lägga vilket kort som helst. Två tior i rad går alltså utmärkt, om man vill bränna och sedan bränna igen.
Spelar ni med sjuregeln finns ett undantag: på en sjua får man bara lägga sju eller lägre, och då är tian låst. Många hem struntar i det undantaget och låter tian gå på absolut allt. Bestäm vilket som gäller innan ni börjar, så slipper ni ett stopp mitt i partiet.
Sjuan tvingar lägre (om ni spelar så)
En vanlig husregel gör sjuan till spelets enda kort som pekar nedåt. Lägger någon en sjua måste nästa spelare svara med en sjua eller något lägre, alltså trea till sjua, eller rädda sig med en tvåa.
Regeln gör låga kort plötsligt värdefulla och vänder hela logiken för ett drag. Andra hem spelar i stället sjuan som ett helt vanligt kort, och några låter den vara genomskinlig så att nästa spelare måste förhålla sig till kortet under sjuan.
Alla tre varianterna fungerar. Det viktiga är att ni bestämmer före första utspelet, eftersom regeln påverkar hur man byter kort med bordet.
Specialkorten i en tabell
Sammanställningen nedan gäller den vanligaste varianten, med sjuregeln påslagen.
| Kort | Effekt | Får läggas på | Lägger igen? |
|---|---|---|---|
| Tvåa | Nollställer högen | Allt | Nej |
| Sjua | Nästa måste lägga sju eller lägre | Sju eller lägre, samt efter tvåa | Nej |
| Tia | Bränner högen | Allt utom sjua | Ja |
| Fyra lika | Bränner högen | Enligt vanlig valörregel | Ja |
| Ess | Högsta vanliga kort | Ess eller lägre kort | Nej |
Vad händer när man inte kan lägga?
Då tar du upp hela högen på hand. Alla kort som ligger på bordet blir dina, och du hoppar över resten av ditt drag.
Nästa spelare börjar sedan om från tomt bord med vilket kort som helst, precis som efter en bränd hög. Det är därför högen är farligast strax innan den försvinner: en spelare som tvingas ta tolv kort har plötsligt en hand som tar flera varv att göra sig av med. Ligger ett ess överst och du bara har sexor kvar finns inget val, och den obehagliga känslan när högen växer är en stor del av spelets charm.
Ta högen – och sedan?
Efter en upplockning fyller du inte på från talongen. Påfyllning sker bara när handen är nere under tre kort, och en spelare med elva kort ligger ju långt över.
En stor hand är inte alltid en katastrof. Många kort betyder många valörer, och ofta hittar du både tvåor och tior i högen du just tog. Skickliga spelare bränner sig ur en stor hand på ett par varv och ligger sedan bättre till än den som spelat försiktigt och blivit av med sina bästa kort i onödan.
Får man chansa med ett kort från talongen?
I en del hem finns en chansregel. Kan du inte lägga från handen får du dra ett kort från talongen och lägga det direkt om det passar, annars tar du upp högen som vanligt och behåller det dragna kortet.
Regeln gör partierna livligare och belönar den som vågar. Andra bord tycker att den drar ut på spelet och hoppar över den helt, särskilt när man är fem eller sex spelare och talongen tar slut fort ändå.
Varianten varierar alltså mellan hus, och det är värt en snabb överenskommelse innan givningen.
När får man använda bordskorten?
När talongen är slut och handen tom. Först då går man vidare till sina tre öppna kort, och när de är slut till de tre dolda. Ordningen får aldrig kastas om.
Först de tre öppna
De öppna korten spelas precis som handkort. Du lägger ett av dem på högen enligt vanlig valörregel, och ligger två eller tre av samma valör bland dem får de läggas ihop i ett drag.
Kravet är att handen verkligen är tom. Har du ett enda kort kvar på hand måste det bort först, och kan det inte läggas tar du upp högen och får börja om från handen igen. De öppna korten står kvar orörda under tiden.
Sedan de tre dolda – utan att titta
De dolda korten är spelets lotteri. Du pekar på ett av dem, vänder upp det och lägger det direkt på högen utan att först titta. Vilket av de tre du väljer spelar ingen roll, eftersom du ändå inte vet vad som ligger där.
Går kortet att lägga är du ett steg närmare mållinjen. Går det inte hamnar både högen och det vända kortet på din hand, och du är tillbaka i första fasen. Spänningen i det ögonblicket är ungefär densamma som när en patiens hänger på nästa uppslagna kort.
Vad händer om det dolda kortet inte går att lägga?
Då blir högen plus det vända kortet din nya hand. Du fortsätter spela därifrån tills handen är tom igen, och först därefter får du vända nästa dolda kort.
Ett misslyckat vänd kan alltså kasta tillbaka dig flera varv, särskilt om högen hunnit bli stor. Motståndarna passar ofta på att lägga höga kort strax innan din tur, just för att göra ditt vänd så riskabelt som möjligt. Någon ångerrätt finns inte: kortet är vänt och måste stanna framme.
Hur slutar Vändtia – och vem förlorar?
Partiet slutar när alla utom en har blivit av med sina kort. Den siste förlorar och kallas skitgubbe.
Den som spelar ut sitt sista dolda kort och lyckas lägga det är färdig och lämnar bordet. Något krav på ett särskilt slutkort finns inte: vilken valör som helst duger, och även ett brännande kort räknas. De övriga spelar vidare med precis samma regler, och turordningen hoppar helt enkelt över de platser som blivit tomma.
När bara två spelare är kvar blir spelet en duell där högen far fram och tillbaka. Ofta avgörs den av vem som har en tia sparad i sina öppna kort. Någon poängräkning finns inte i standardvarianten, utan förlusten är hela resultatet, och i många familjer får skitgubben ge nästa parti. Vill ni ha en vinnare med siffror i stället kan ni ge ett poäng per avslutad plats och spela ett bestämt antal givar.
Hur ser ett parti ut i praktiken? Ett exempel i dialogform
Reglerna sätter sig snabbare när man ser dem i rörelse. Nedan följer ett parti med tre spelare, återgivet som repliker vid bordet, från givningen till det ögonblick då de dolda korten vänds.
Startläget
Anna, Erik och Maria sitter runt köksbordet. Anna har delat ut, och de öppna korten ligger uppe: Anna har tia, kung och femma, Erik har två knektar och en fyra, Maria har ess, tvåa och sjua.
Erik har en trea på hand och börjar därför. Maria muttrar över sin sjua på bordet, eftersom huset spelar med sjuregeln och kortet därmed blir svårt att lägga sist. Anna ser nöjd ut över sin öppna tia.
Mitt i partiet
Erik lägger sin trea och drar ett nytt kort. Anna följer med en femma, Maria med en åtta, och högen är i gång.
Anna lägger två sexor i samma drag och säger att det får räcka som uppvärmning. Erik konstaterar att han måste upp i sex eller högre och lägger en nia. Maria svarar med en kung.
Anna suckar och tar upp högen, sju kort, eftersom hennes hand bara innehåller fyror och en femma. Erik börjar om från tomt bord med en sjua, och nu måste Maria ner igen.
Maria har ingen sjua eller lägre på hand och lägger i stället en tvåa. Högen är nollställd, och Anna får lägga vad hon vill. Hon spelar ut en åtta.
Erik lägger en nia, Maria en tia. Högen brinner upp och läggs åt sidan, och Maria fortsätter direkt med ett nytt utspel. Hon lägger en fyra, ler och säger att någon annan får ta ansvar för höjden nu.
Talongen tar slut i samma veva. Anna har fortfarande nio kort på hand efter sin upplockning, medan Erik är nere på två och Maria på tre.
När de dolda korten vänds
Erik blir först utan handkort och går över till sina öppna. Han lägger båda knektarna i ett drag och sedan fyran när högen råkar vara tom, och därmed återstår bara hans tre dolda kort.
Anna spelar under tiden av sin stora hand i klumpar av lika valörer och hinner ikapp. Maria lägger sitt ess och sin tvåa från bordet och står också med tre dolda kort kvar.
Erik vänder sitt första dolda kort: en femma, medan en dam ligger överst. Han tar upp högen på elva kort och är plötsligt sist i fältet.
Maria vänder ett kort och får en tia. Högen brinner, hon fortsätter och vänder nästa dolda kort, en kung, som går ner på tomt bord. Ett kort återstår för henne, och Anna inser att hennes öppna tia behöver användas nu och inte senare. Partiet vänder på två drag, och det är just den svängigheten som gör spelet svårt att sluta med.
Vilka husregler är vanligast?
Varje familj spelar lite olika, och de flesta tillägg handlar om att ge fler kort en egen effekt. Nedan följer de varianter som dyker upp oftast vid svenska bord.
Jokern som vändkort
Lägger man i jokrarna brukar de fungera som extra tior. Jokern får läggas på vad som helst, bränner högen och ger samma spelare rätt att lägga igen.
En mildare version låter jokern läggas på allt utan att bränna, ungefär som en extra tvåa. Med två jokrar i leken blir partierna märkbart kortare, vilket passar när man är många och vill hinna flera givar.
Trean är genomskinlig
Treans låga valör gör den till ett naturligt jokerkort i vissa hem. Lägger man en trea räknas den som osynlig, och nästa spelare måste förhålla sig till kortet som ligger under den.
Ligger en dam under trean krävs alltså dam eller högre av nästa spelare. Varianten gör att treor blir bra sista kort i slutfasen, eftersom de nästan alltid går att lägga men sällan hjälper motståndaren.
Åttan pausar
Åttan används på flera håll som ett stoppkort. Den som lägger en åtta hoppar över nästa spelare, som helt enkelt går miste om sitt drag.
Med två åttor i samma drag hoppas två spelare över, och i ett parti med tre deltagare betyder det att man får spela igen själv. Regeln är populär när man är fyra eller fler.
Fyra lika på rad över flera spelare
Standardvarianten låter fyra kort av samma valör bränna högen oavsett vem som lagt dem. Räkningen följer högen, inte spelaren, och den som lägger det fjärde kortet fortsätter.
Hos vissa räknas bränningen bara om en och samma spelare lagt alla fyra korten i ett drag. Den strängare varianten gör högen större och partierna längre, eftersom fyra lika från en hand är ovanligt.
Vändtia med två lekar
Från fem spelare börjar en enda lek kännas tunn, och då blandar många in en andra lek. Talongen räcker längre och alla får sina nio kort utan att bunten mitt på bordet krymper till ingenting.
Med åtta tior i spel brinner högen betydligt oftare, vilket gör partierna snabbare och mer kaotiska. Somliga höjer då kravet till fem lika för bränning, för att behålla lite spänning i högen.
Går det att spela smart, eller är det bara tur?
Turen väger tungt, men valen finns där. Vilka kort du lägger öppet, när du bränner och vilka kort du sparar avgör förvånansvärt många partier.
Spara tvåor och tior
Frestelsen att bränna tidigt är stor, men en tia på en liten hög är nästan bortkastad. Det bästa läget är när högen vuxit sig stor och du annars hade tvingats ta upp den.
Tvåan har en besläktad roll. Den räddar dig ur ett låst läge när ett ess ligger överst, och den öppnar samtidigt för nästa spelare, så vänta med den tills du verkligen behöver den. Att lägga bort båda under de första varven är det vanligaste nybörjarmisstaget.
Lägg ut de öppna korten med omsorg
Bytet före partiet är ditt enda helt fria val. Tior, tvåor och ess hör hemma bland de öppna korten, eftersom de nästan alltid går att lägga när slutfasen kommer.
Låga kort gör mer nytta på handen, medan högen fortfarande är liten och kraven låga. Spelar ni med sjuregeln är en öppen sjua däremot en belastning: den binder dig till sju eller lägre precis när du vill avsluta.
Tvinga fram upplockning
Titta på nästa spelares öppna kort innan du lägger. Har hon bara låga kort framför sig är ett ess eller en kung ett utmärkt drag, särskilt sent i partiet när handen är tom.
Samma tanke gäller när någon står med ett enda dolt kort kvar. Bygg högen hög och lägg något högt strax före hennes tur, så blir vändet en verklig chansning. Den sortens tajmning liknar den man övar upp i Dam kortspel (Svarta Maja), där det också gäller att lämpa över problemet.
Hur många kan spela Vändtia?
Två till sex spelare med en enda lek. Vid två blir spelet en snabb duell där högen byter ägare hela tiden, och vid sex räcker korten precis: sex gånger nio blir femtiofyra kort, vilket lämnar ingen talong alls i en lek på femtiotvå. Därför brukar man lägga i en andra lek redan från fem spelare, så att talongen får något att fylla på med under de första varven.
Fyra spelare är den vanligaste och kanske trevligaste sammansättningen: högen hinner växa lagom mycket mellan dina drag, och alla får sina nio kort med marginal.
| Antal spelare | Rekommenderad lek | Kommentar |
|---|---|---|
| 2 | En lek | Snabb duell, lång talong |
| 3–4 | En lek | Bäst balans mellan hög och talong |
| 5 | En eller två lekar | Talongen tar slut tidigt med en lek |
| 6 | Två lekar | En lek ger ingen talong alls |
Är Vändtia samma spel som Skitgubbe och Shithead?
Vändtia är den svenska formen av det internationella Shithead, men Skitgubbe är oftast något annat i Sverige.
Shithead, som på engelska också går under namnet Palace, har samma uppbyggnad: tre dolda kort, tre öppna, tre på hand och en hög som brinner av tior och fyra lika. Skillnaderna ligger i vilka valörer som är specialkort, och där finns lika många varianter som det finns bord.
Skitgubbe är däremot namnet på ett annat svenskt spel i många familjer. Där börjar partiet med en stickfas, i släkt med de vanliga sticktagningsspelen, och först i andra fasen liknar det Vändtia. Förvirringen uppstår eftersom förloraren i båda spelen kallas skitgubbe.
Frågar någon efter Skitgubbe är det alltså värt att kontrollera vilket av spelen som avses innan ni delar ut.
Varifrån kommer Vändtia?
Spelet har spridits på skolgårdar och i uppehållsrum snarare än via regelböcker. Den vanligaste beskrivningen är att det slog igenom brett i Sverige under 1980- och 1990-talen, och att det då redan fanns i flera lokala varianter med olika namn.
Släktskapet med engelskspråkiga Shithead och Palace är tydligt, men vem som lånade av vem går inte att fastställa. Kortspel av den här typen reser lätt: reglerna ryms i en mening och kräver bara en lek som redan finns hemma hos de flesta.
Jämfört med äldre svenska spel som Kasino och Femhundra saknar Vändtia både poängräkning och nedskrivna standardregler, vilket är typiskt för spel som förts vidare muntligt. Varje bord har helt enkelt sin egen version.
Kvar att svara på
Några detaljer brukar dyka upp först när partiet är i gång. Här kommer de korta svaren.
Får man lägga en tia på en tvåa?
Ja. Tian får läggas på allt, och en tvåa är inget undantag. Högen brinner som vanligt och läggs åt sidan, varefter du fortsätter direkt med ett nytt utspel av valfritt kort. Det enda tänkbara undantaget är sjuan, om ni spelar med sjuregeln.
Får man passa fast man har ett kort?
Enligt standardreglerna nej. Kan du lägga måste du lägga, och du får inte hålla inne ett kort för att slippa hjälpa nästa spelare. Vissa hus tillåter ändå att man frivilligt tar upp högen i stället för att lägga, som ett taktiskt drag när man vill samla på sig valörer.
Vad händer om talongen tar slut mitt i ett drag?
Du drar det som finns kvar och spelar sedan vidare utan påfyllning. Handen får då krympa fritt, och när den är tom går du över till dina tre öppna kort på bordet. Talongen fylls aldrig på igen under partiet.
Räknas fyra lika om en tvåa ligger emellan?
Nej. De fyra korten måste ligga i obruten följd överst i högen för att bränna den. Kommer en tvåa, en trea eller något annat kort emellan börjar räkningen om från noll, och de tidigare korten av samma valör räknas inte längre med.